Vissa personer har tänkt på att det behöver prata med någon lääääänge innan de väl kontaktar en terapeut. Man har gått lite för långt i sitt dåliga mående och skulle förmodligen ha bokat den där tiden för länge sedan. Ibland kan det vara så att när du väl kommer till terapeuten kan du ha svårt att prata om det du egentligen behöver hjälp med, eller så kanske du mår för dåligt för att finna ord, berätta, eller vara närvarande i samtalet. Eftersom du inte känner terapeuten kan du också känna problem med tilliten och därför känna skuld och skam inför att du är där eller inför det du känner och vill berätta.
Det är helt naturligt.
Istället för att känna en lättnad efter samtalet kanske du känner dig ångest- eller skamfylld och kanske bestämmer du dig där och då för att inte komma tillbaka, och så fortsätter den där onda cirkeln du sitter i. Detta är vanligt när man befinner sig i en tung, jobbig eller svår situation.
Jag brukar alltid säga att det ska kännas rätt i rummet och gör det inte det så ska man absolut byta terapeut, men ibland handlar det varken om dig själv eller terapeuten utan mer om det där jobbiga du har inom dig, och det kommer kännas tungt och svårt oavsett vilken stol du sätter dig i.
Man kan jämföra det med att gå till ett gym, träna ett pass och tro att musklerna ska ha växt synligt efteråt. Nej, ett samtal har sällan verkan, du måste repetera, få ut allt det där som gör ont, och det kommer att göra ont, oavsett vilket ”gym” du går till. Vikterna är alltid lika tunga.
Det jag vill säga är; ge inte upp. Ge det några gånger. Och även om jag tycker att den bästa terapin är då du och jag möts i rummet så kan telefon, mailterapi eller ”walk and talks” i vissa fall vara att föredra för att bryta isen. Komma närmare varandra utan att stå öga mot öga.
Befinner du dig i en sådan situation där du vill prata men inte kan/vågar? Tveka inte att kontakta mig för att hitta lösningar på din situation.
Och du, ge aldrig, aldrig upp ❤︎
