Att bära berättelser…

Att bära berättelser…något av de tyngsta man kan göra.

Att hålla dem samlade i sin famn, bära den lätt men samtidigt respektfullt, att inte låta dem tynga ner sina egna axlar eller fylla en med tårar.

Att bära berättelser…något av det vackraste man kan göra.

Att få ta del av människors liv, komma dem nära inpå hjärtat men samtidigt hålla sig en bit ifrån.

Att bära berättelser…en sådan gåva.

Det är att få och ge samtidigt. Att fånga in med en hand och ge tillbaks med den andra.

Att bära berättelser…att nyfiket lyssna. Att ej döma eller värdera oavsett innehåll.

Att vara terapeut är att bära berättelser. Din, min… och vår gemensamma.

Att bära berättelser ❤️

Behöver du en papperskorg?

Man behöver inte gå till en terapeut bara när man mår dåligt, man kan också gå till en när man mår bra.

De flesta av mina klienter är inte deprimerade, lider av fobier, ångestattacker eller är i någon form av kris (vissa är det, men inte alla). Nej de flesta mår faktiskt helt ok men tycker ändå att det är skönt att ha någon att prata med. Ofta har man inställningen att en terapeut bara arbetar med personer som mår dåligt för att få dem att må bra (och det är visserligen sant) men man kan som terapeut också arbeta med personer som redan mår bra, för att sedan få dem att må ännu bättre.

Tvärtemot andra KBT-terapeuter har jag inte mina klienter endast vid 10 tillfällen. Nej jag träffar dem ofta en gång i månaden under flera år. Ibland är jag en papperskorg där de får ösa ur sig saker som hänt, som irriterar dem eller som de känner sig ledsna och besvikna över, och vid andra tillfällen är jag deras coach, den som tar reda på vad de egentligen vill och är med och pushar dem framåt.

Det vackra med att få följa en person under flera år i både uppgångar och nedgångar är att man kan vara den personen som påminner dem om vad de tidigare tyckte var viktigt, eller visa dem att de tagit sig ur svackor förr. Man får också vara med och se hur beteenden växer, utvecklas eller försvinner allt utifrån personens egna mål. Vilket är en magisk resa🙏

Så papperskorg, spyhink, eller spegel? Kalla mig vad du vill😉 Alla behöver vi någonstans att slänga vårt inre skräp. Just nu har jag plats för en ny klient, är den platsen din? Tveka inte att kontakta mig!

 

Sluta slåss!

Det är så lätt att försöka kämpa mot livet.

Att slåss mot mörka moln.

Men att luftboxas leder sällan till annat än trötthet.

För alla problem går faktiskt inte att lösa.

När man är mitt i en dimma är lösningen sällan att bryta sig ur den.

Om du kämpar dig fram leder ditt letande efter rätt väg ofta till fel och du hamnar vilse.

Nej i en dimma är det oftast bättre att sitta kvar på samma plats fram tills att det mojnar,

även om du inte vill annat än att ta dig där ifrån.

Hur vet jag om jag luftboxas, kan klienter i bland fråga mig.

Får du till någon träff?

Finns det något/någon framför dig att fajtas mot?

Är svaret nej, sluta då att slåss.

För det är svårt, eller ja, faktiskt omöjligt att vinna en match utan motståndare.

Behöver du någon som lyssnar?

Behöver du någon som lyssnar?

Behöver du någon som lyssnar?

Ibland hör jag någon säga ”jag tror inte på det där med samtal, det är bara jag som kan förändra mitt liv!”

Det där är ju visserligen helt sant, men om du uttrycker en sådan mening tror jag du missförstått det där med terapi.

För det är inte så att jag säger till dig vad du ska göra, eller att jag genom ett trollspö magiskt förändrar dina tankar och ditt liv, det är helt riktigt att den där förändringen ligger helt och hållet hos dig och inte är något jag som terapeut kan påverka.

Men om det vore så enkelt att du hade kunnat förändra ditt liv eller tagit dig mot ett mål endast med hjälp av dina egna tankar, hade du då inte gjort det för länge sedan?

Det är liksom inte så enkelt att man bara kan ”rycka upp sig”,

oavsett vad det är du är drabbats av.

För innan du kommer till mig har du förmodligen försökt, vid flera tillfällen, och misslyckats….

Vi är helt enkelt inte våra egna bästa terapeuter (även om vi gärna vill intala oss det) ibland är det faktiskt precis tvärtom…

För många är det skönt att prata (och bli lyssnade på), och ofta får du av insikter bara genom att säga saker högt. 

Det handlar inte om att du behöver någon som ger dig svaren, ofta behöver du någon som ställer dig frågorna.

Mitt jobb handlar inte om svara på dina frågor eller måla upp vägen du ska gå för att må bättre i ditt liv.

Mitt jobb handlar om att lyssna, spegla vad jag ser och hör, nyfiket ställa frågor, och att sedan lyssna igen.

Så behöver du någon som lyssnar?…

Ja, då finns jag här 🖤

 

Att hjälpa dig upp

Många jag träffar är rädda för antidepressiva och säger att de vägrar testa, och absolut, jag är den första till att räcka upp handen vad gäller att försöka må bra och bli frisk utan medicin så som att tex bli hjälpt genom samtal eller fysisk aktivitet.

Ofta kan man känna en förbättring i sin depression på endast 10 samtal men när man inte gör det kan det vara värt att testa annat.

Jag ser inte medicin som en slutstation, utan mer som en livboj, en hjälp på vägen.

Den kan hjälpa dig att hålla näsan över vattenytan och ibland hjälper den dig att orka simma hela vägen till land.

Ibland träffar jag personer som befinner sig långt under vattenytan och för dem är det en omöjlighet att förstå och/eller höra vad jag säger, och det är svårt för mig att dra upp någon som befinner sig på botten och inte själv har kraften att hjälpa till.

På en och samma vecka träffade jag två deprimerade klienter som båda utryckte att livet kändes meningslöst och att de knappt såg någon anledning till att leva. Jag rekommenderade båda att gå till läkare.

Den ena kom tillbaka fyra veckor senare utan självmordstankar efter en högre dos medicin. Om det var värt det? Ja.

När den andra kom tillbaka var han fortsatt lika trött, uppgiven och ledsen, han ville inte äta medicin.

Vad ska jag göra, säger han i ett hopp att jag hade en lösning fast att han knappt orkade lyssna.

De alternativ jag visade på tavlan kändes för personen alldeles för långt bort för att kunna nå då han nästan kände lerbotten mot sina fötter. För en person som mår så dåligt kan det ibland kännas lättare att sjunka ner än att dra sig upp, och det är det som är grejen.

Det är svårt att utföra KBT när du har noll fysisk och psykisk energi.

Terapi fungerande inte för min klient. Han hade svårt att uttrycka både känslor och tankar, och en förändring även om det bara var en liten en, kändes omöjlig för honom att utföra. Han satt fast med fötterna i lerbotten och tillät inte att jag drog honom upp.

Om terapi fungerar eller ej handlar enligt mig om hur långt under vattenytan du befinner dig och hur mycket kraft du har kvar. Känner du botten med dina tår? Gå till läkare och kom sedan till mig. Känner du att näsan precis hamnat under vattenytan? Ring mig direkt.

Hjälp finns, vänta inte, och framförallt ge inte upp!

Behöver du någon att prata med?

Behöver du någon att prata med?

Om svaret är ja..

när?

Anledningen till att jag frågar är för att vi ofta väntar och sätter andra först…

eller att vi väntar på att bli färdiga med något…

få mer tid…

eller på att lösa situationen själv.

Men det är ju i det här väntandet som du mår dåligt.

Det är ju här och nu du behöver hjälp.

Så min fråga till dig är;

När det är din tur?

När ska du prioritera dig?

När ska du få tid?

Jag finns här både nu och sen.

Men det kanske är NU du behöver mig

inte sen….