av admin | nov 29, 2023 | I terapirummet
Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.
Jag noterar att han inte uppmärksammar henne, knappt med en blick, och jag undrar om det är så hon vanligtvis blir bemött. Med ingenting.
Munnen är tillknäppt, förtystad och jag ser att hon bär på ett bagage så tungt att hon knappt orkar dra det över tröskeln.
Jag ser henne men ändå inte. Hon känns lätt, som om att jag hade kunnat lägga henne i min handflata och bära henne genom rummet. Samtidigt så tung och att jag blir rädd att inte kunna bära henne alls.
Jag känner mig osäker innan hon öppnat sina läppar. Nästan rädd för vad som skall komma ut. Jag vill stanna tiden, andas mig igenom den.
Han ligger stillsamt bredvid mig, oberörd av situationen, medans jag känner mig tagen innan den ens har börjat.
av admin | nov 25, 2023 | I terapirummet
Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.
Ja, så klart, du får komma när du vill.
Hennes förra kurator avslutade hennes samtal.
Talade om för henne vilket svår patient hon var.
Hon kände sig som ett hopplöst fall.
Hon håller fast i mina ögon längre än vad hon brukar som för att se om jag menar det jag säger.
Hennes axlar sjunker, hon lutar sig tillbaks.
Jag finns alltid här, säger jag med ord som jag hoppas fastnar på hennes insida.
Hon tittar upp igen med tårade ögon.
Tack, säger hon innan blicken faller ner i golvet.
Tack.
av admin | nov 21, 2023 | I terapirummet
Ska vi göra slut?
Han tittar på mig förvånad över mina ord.
Hur tycker du att våra samtal går, är det här ett givande förhållande?
Nja det är trevligt att komma hit men jag vet inte om det skett några förändringar.
Mm och vad är det för förändring som ska ske frågar jag.
Jag vill må bättre, svarar han snabbt.
Och vad behöver du göra för att må bättre, frågar jag.
Det vet jag väl inte, det är väl ditt jobb, svarar han aningen irriterad.
Mmmh, och har jag försökt att vägleda dig till att må bättre.
Han tystnar.
Ja men jo, det har du väl säger han med en något mildare röst.
Mmm, och vad har du gjort då?
Ingenting, säger han med en djup suck.
Så du har fått lite verktyg men du använder dem inte?
Ja så kan man väl se det.
Varför tror du att det är så?
Jag orkar väl helt enkelt inte.
Han ser uppgiven ut där han sitter.
Vad tror du om att vi bara tar upp ett endaste verktyg, och tittar på hur vi skulle kunna få dig att orka använda det.
Jag ser att han vill gråta men han gör det inte.
Det kan vi göra säger han och lägger handen på hunden som för att tanka energi.
Det kan vi göra, upprepar han igen som för att sparka igång sig själv.
Han möter mina ögon, fortfarande med en hand på hunden och en i knät.
Nu vänder vi det här säger jag och borrar in blicken så djupt i honom att han får ont.
Han nickar och drar tillbaka sin hand från hundens rygg så snabbt som om han hade bränt sig på den.
Han tar sats med en djup inandning, nu kör vi! ❤︎
av admin | nov 20, 2023 | I terapirummet
Att vara terapeut är för mig ett hantverk med ord.
Det måste finnas en fin balans av lyssnande, skratt och lärande.
Jag måste ifrågasätta samtidigt som jag ska vara varm och inkännande.
En balans mellan bokstäver, dynamik och uttalanden.
Jag får inte ta över rummet men inte heller låta min klient äga alla orden.
Det är ett hantverk, och jag övar hela tiden.
Jag är en stämgaffel som lyssnar in och vibrerar ut.
Lika inkännande mot andra som mot mig själv.
Jag är själens läkare.
Lagar sår som inte syns.
Opererar blint utan ett team bakom mig.
Det är ett hantverk.
Och jag övar.
Hela tiden.
av admin | okt 25, 2023 | I terapirummet
I terapistolen inser du att det inte är du som har ont. Den vuxna delen av dig. Det är inte du som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte du som gråter och mår dåligt. Det är inte du som känner dig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i dig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.
Du är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar under huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Du är vuxen nu, och den vuxna delen av dig har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Du skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle du bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om du inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan du säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär, att ständigt vara orolig över vart du trampar.
Du litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att du faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det känns så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För du går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.
av admin | okt 23, 2023 | I terapirummet
Du tappar bort
dig själv.
Förlorar fotfästet
om och om igen.
Precis när du tror att du återfått balansen
faller du
igen.
Det syns inte
utanpå.
Men inuti
gör det ont.
Du får blåmärken.
Både här och där.
Du älskar känslan
av vind i håret.
När tankarna går snabbt
och världen är din.
Men huvudet bland molnen
och fötterna på jorden.
Gör att man snubblar
ibland.
Varje gång är du rädd
för att fastna
att inte ta dig upp.
Och den rädslan
gör nästan ondare
än själva fallet.
