Du tappar bort
dig själv.
Förlorar fotfästet
om och om igen.
Precis när du tror att du återfått balansen
faller du
igen.
Det syns inte
utanpå.
Men inuti
gör det ont.
Du får blåmärken.
Både här och där.
Du älskar känslan
av vind i håret.
När tankarna går snabbt
och världen är din.
Men huvudet bland molnen
och fötterna på jorden.
Gör att man snubblar
ibland.
Varje gång är du rädd
för att fastna
att inte ta dig upp.
Och den rädslan
gör nästan ondare
än själva fallet.
