Det känns mjukt här säger hon och tittar sig omkring. Allt med dig känns mjukt. Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen, och det var därför jag valde dig fortsätter hon. Jag lyssnar in tyst, noterar hennes outalade önskan om att behandlas med försiktighet. Inget i hennes utseende eller kroppsspråk hade kunnat skvallra om hennes behov. Tvärtom, hon utstrålar skinn på näsan och ett stort försvar. Hon intar hela rummet även om hon bara befinner sig i en del av det.
Jag fortsätter att vara tyst, lyssnar mer på det hon inte säger än orden hon faktiskt uttalar. Det bor liksom en helt annan historia mellan raderna. Som att det bor två olika versioner i samma kropp. En inuti och en utanpå.
Jag blir nästan rädd att spräcka ballongen hon blåst upp. Varje ord som trillar ur min mun skulle kunna vara ett potentiellt nålstick. När hon tystnar för att ta ett djupt andedag smäller jag ballongen så högt att hon nästan hoppar till.
Har du tänkt på att det kanske är du som skapar din omgivnings beteende? Jag ser på henne att hon inte gillar det jag säger. Att det känns mer som ett slag än som en smekning.
Hennes ögon mjuknar och tårar träder fram. Jag ser att hon förstår vad jag menar. Hennes axlar sjunker, talet blir långsammare och plötsligt fick också jag plats i rummet vi delade.
Det fanns ingen tacksamhet i hennes röst när hon sade hejdå. Men jag kunde se den, i hennes ögon.
I Japan finns en konstform som heter Kintsugi som bygger på att man kan laga det som är trasigt. Istället för att dölja sprickan så framhäver man den genom att laga den med guld. Det bygger på en förståelse att ett föremål som har en historia är vackrare än ett föremål utan historia. Att reparera ett trasigt lergods är inte enkelt, det kräver tid, tålamod, engagemang och ibland kanske hjälp från någon annan, men det går.
Konstformen skulle också direkt kunna överföras till oss människor. För idag uppfattar jag det som att vi ofta gör motsatsen, går sönder, och försöker dölja det.
När jag första gången fick höra talas om den här konstformen relaterade jag direkt till mig själv och min situation. För tidigare i mitt liv har jag skämts över mig själv och mitt förflutna, jag har velat gömma mig, prata tyst om det. Varken erkänna för mig själv eller någon annan att jag hade problem.
Men när jag fick min ADHD-diagnos började jag laga mig själv -med guld. Jag började att prata om mina erfarenheter, visa upp dem, och insåg att det fick både mig själv och andra och må bättre. Jag slutade dölja mina sprickor, jag började istället framhäva dem, för det är dem som gör mig till den jag är. Vi har alla sprickor i vårt glas, mer eller mindre. Men vi visar inte upp dem för varandra, vilket kan leda till problem -vi känner oss ensamma. Men om du slutar tänka på att DU är sönder, och istället påminner dig om att alla andra också är sönder. Du ser det bara inte.
För helt ärligt, känner du någon som lever utan en endaste skråma? Så börja se efter dina sprickor istället för att dölja dem, och börja reparera dem försiktigt, en efter en. Använd guld och låt dem glimma. Dina erfarenheter gör dig inte bara starkare, utan också vackrare. Så istället för att skämmas, skryt. Våga visa vem du är och vad du har varit med om. Du har levt, du har gjort fel, du är inte perfekt, men du finns, du lever, och DU är helt fucking fantastisk.
Jag ser att det inte är sant, men är osäker på om du ljuger för mig eller för dig själv.
Du känns nära men samtidigt så långt bort.
Jag vet inte om distansen är skapad för att hålla mig ute för din eller för min egen skull.
Jag ser att sorgen finns där, men du erkänner den inte. Du ler fast att jag ser hur du gråter.
Kanske inte på utsidan men på insidan finns det ett stort svart hål som gör ont. Du fyller det med skit, med skräp, med massor av saker att göra, med människor som inte betyder något. Istället för att långsamt låta det lagas av människor du älskar och som älskar dig.
Läkning tar tid, tid du inte tycker du har. Därför springer du fort men kommer ingen vart. Blir frustrerad över att ständigt hitta dig själv på samma plats. Mitt i ingenstans. Men istället för att förändra situationen fortsätter du på samma spår och springer runt i cirklar.
På många sätt är han motsatsen till mig själv. Han jobbar aldrig gratis, han frågar alltid ”whats in it for me” innan han bestämmer sig ifall att han ska lyda. Själv har jag lätt för att ge till andra och glömma mig själv.
Han är min största läromästare. Påminner mig dagligen om att vara den ledare han förtjänar. Han ifrågasätter, testar mig och när jag bara vill ge upp står han envist kvar, inte för att påvisa min svaghet utan för att påminna mig om min styrka.
Han tror mig mig, litar på mig och följer mig till 100% fast lite grann på sina egna villkor, för att påminna mig… om att göra detsamma.
Han gräver ner sig i det förflutna. Varför är en återkommande fråga. Varför gjorde jag så, varför blev det så? Han letar men finner inga svar. Spelar det någon roll, frågar jag. Han tvekar, nej, egentligen inte. Kan vi istället fråga varför du håller kvar i det nu. Han tittar på mig med uppspärrade ögon. Det blir tyst. Det var en väldigt bra fråga svarar han. Vill du komma vidare? Ja, säger han och möter min blick. Släpp det. Bara så där? Bara så där. Är det så enkelt? Det kan vara så enkelt, det bestämmer du. Han tittar på mig. Jag ger honom mitt block, han tar frågande emot det. Släpp det säger jag. Han håller kvar. Släpp det upprepar jag. Han tittar fortfarande på mig med förvirrad blick men släpper det sedan i golvet med en duns. Det var väl inte så svårt? Vi skrattar tillsammans. Nej, det var ju inte så svårt ❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
