Jag följer hans finger i tystnad samtidigt som jag lyssnar.
Rörelsen saktar ner farten, för att sedan gå upp i varv igen.
Den följer rytmen av hans historia.
Ibland stannar den till helt, som tex när han intensivt lyssnar istället för att prata.
Jag kan se hur stressen rinner från fingertoppen rakt ner i koppen, stundvis stannar han till och dricker upp den. För att sedan återgå till samma rörelse.
Jag vill ta koppen försiktigt ur hans händer, ställa den framför honom för att tillsammans ta ett djupt andetag och samtidigt låta hans händer få vila i hans knä. Jag inbillar mig att talet hade blivit lugnare och att ögonen då hade vågat möta mina.
Men istället fortsätter jag att notera delar av hans historia och hans beteende.
När han går diskar jag ur koppen.
Följer långsamt kanten med min fingertopp och ser det gröna diskmedlet flyta ner i koppen på samma sätt som hans stress tidigare gjort.
Orden sitter kvar, berättelsen har inte nått sitt slut.
Jag låter det varma vattnet skölja över både koppen och mina händer och känner hur vi båda renas.
Jag ställer in koppen i skåpet i en väntan på att återigen få fyllas, med nytt innehåll och nya berättelser ❤︎
En katt ursäktar inte sig själv. Den frågar inte sig själv om den är ivägen eller om det passar sig att störa dig för lite gos. Det spelar ingen roll om du lyfter ner den 328 gånger från skrivbordet. Den hoppar tillbaka upp igen och lägger sig över tangentbordet som att den äger både tangentbordet och omvärlden.
En katt ber aldrig om ursäkt, den frågar aldrig om lov. En katt sätter alltid sig själv först, inte på ett elakt vis, utan med pondus och en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Trots att en katt kan vara en av de mesta själviska varelserna på jorden så älskar vi dem, och kanske till och med beundrar dem.
Vi människor är inte sällan motsatsen till en katt. Många jag möter i mitt terapirum ber om ursäkt för sig själva och för sin existens. De skulle aldrig falla dem in att ta över rummet de kom in i. Bli som din katt sa jag till en klient en dag, låt hon vara din förebild.
Klienten skrattade som att det vore en idiotisk idé men kom tillbaka veckan efter och berättade att hon hade satt sig ner i konferensrummet på jobbet utan att fråga om lov eller kolla av om platsen var upptagen. En liten förändring kan tyckas men för personen gjorde den en stor skillnad.
Min katt hade satt sig precis där den ville säger hon uppspelt när hon kommer in innanför dörren, så jag gjorde det jag också. Hon ler nöjt över sig själv. Vi skrattar tillsammans.
Så vad står på agendan idag frågar jag henne när skrattet lagt sig. Hon är tyst en stund som för att lyssna inåt. Vad skulle din katt ha gjort skämtar jag när hennes svar dröjer. Hon tittar snabbt upp med ett nytt ljus i ögonen. Då tror jag bestämt att jag bara sitter här och spinner lite ❤︎
En förebild behöver nödvändigtvis inte vara en person som ligger före dig i utvecklingen eller har ”bättre” karaktär eller personlighetsdrag än du. En förebild kan vara beteenden från en katt, en hund, eller varför inte en undulat? Lek med dina tankar och se vad som känns lätt och rätt för dig. Det känns som helt tokigt när du säger det högt kan vara mer hjälpsamt än vad du anar i tanken ❤︎
Skulle du gå in i en boxningsmatch med någon som är större än dig själv? Eh, va, ja nej. Så du skulle inte gå in i en fajt du skulle förlora? Eh, nej… Så vad slåss du för? Han blir tyst. Kan du vinna det här? Nej. Så vad slåss du för? Tystnaden fortsätter. Jag har inte tänkt på det sättet, säger han med blicken i golvet. Ok, så vad tänker du nu? Axlarna sänks. Ja, vad slåss jag för, säger han och sträcker fram sina tomma händer framför sig. Jag kan inte vinna. Jag förlorar bara energi. Jag ler, förmodligen lite förnöjt. Det är så fint när polletten jag stoppar in trillar ner. När personen framför mig säger orden jag själv skulle sagt. En djup suck flyter ut mellan oss och han sjunker djupare ner i fåtöljen. Hans mungipor reser sig liksom blicken från golvet. Nu smilar även han. Vi tittar på varandra. Och ler….❤︎
Om jag låter honom sno mat från köksbordet. Kommer han då att göra det frågar jag och pekar på hunden som snarkar i soffan.
Ja så klart.
Varför?
För att han kan svarar hon snabbt.
Precis svarar jag, så i en relation måste man sätta gränser.
Ja, säger hon och vrider sig i fåtöljen.
Så vad har du satt för gränser i din, frågar jag.
Det blir tyst.
Inga, säger hon och tittar ner i golvet.
Så han behandlar dig på det sättet för att han kan frågar jag.
Hon nickar tyst. Hon har förstått min poäng.
Kan du pröva att be honom gå ner från bordet och sluta sno mat?
Hon skrattar… jo, men det känns jobbigt… men jag kan pröva.
Ja eller hur, visst känns det jobbigt. Dex hade förmodligen undrat vad jag håller på med om jag plötsligt sätter gränser. Han hade nog försökt att trotsa dem några gånger men tillslut så förstår han att jag menar allvar.
Men om han inte förstår, frågar hon. Ja då får du göra ett val. Kan jag förhindra att beteendet uppstår, kan du sätta galler runt ditt köksbord? Hon skakar på huvudet.
Ok är det är stort problem, kan du leva med att han snor mat.
Nej det kan jag inte svarar hon.
Ok och vad behöver du göra då?
Köpa en ny hund skrattar hon.
Gå ut på blocket och börja leta, säger jag och vi kiknar av skratt båda två.
Hunden tittar på oss, han undrar vad som försiggår och är totalt omedveten om att jag uttnyttjar honom metaforiskt för lärdomar.
Två veckor senare kommer hon tillbaka. Det lyser om hela henne och jag ser innan hon öppnar munnen att hon är stolt som en tupp.
Berätta vad har hänt, frågar jag nyfiket.
Jag sade ifrån säger hon och ler med hela ansiktet.
Jag ser att hon växt med flera centimer och hon bär en helt annan styrka i sig nu än dagen hon kom.
Jag vill egentligen gråta av stolthet när jag hör hennes historia, hur hon en dag från en annan lärt sig säga nej och sätta stopp. Men jag håller känslan inom mig, bär med mig den resten av dagen, och glömmer den förmodligen aldrig ❤︎
När det knackar på dörren skäller han, är det rätt beteende frågar jag. Han är tyst en stund och tittar ner i golvet, ja, han vaktar ju, han varnar, och det är ju rätt säger han och tittar på mig med en osäker blick. Tror du att jag tycker att det är bra beteende, uppskattar jag det. Njeee, svarar han lite osäkert och vänder blicken ner i golvet. Vem av oss har då rätt, frågar jag. Han fortsätter att titta ner mattan. Tror du han funderar på om jag tycker hans beteende är jobbigt eller fel. Han ler med blicken ner i golvet, nej.
Kan jag få honom att ändra sig. Han tittar upp snabbt, ja men då måste du träna. Ja precis svarar jag. Han återgår till att följa mattans kant med blicken.
Vad vill jag säga med den här metaforen?
Han kniper ihop munnen, som att han är rädd att ge mig fel svar.
Att ett beteende kan vara både rätt och fel, svarar han försiktigt. Ja precis bekräftar jag, beroende på vem du frågar. Och vill du förändra dig så kan du svarar jag, men det kan ta tid lägger han till innan jag hinner säga det själv. Precis svarar jag. Så är ditt beteende ”fel” frågar jag. Nej, men egentligen inte säger han. Vill du förändra dig? Nej, egentligen inte, upprepar han.
Hm.. så har du ett problem, frågar jag.
Han skrattar. Nej det är hon som har ett, skrattar han.
Han lämnar rummet ett problem lättare med insikten att problemet inte alltid stannar hos ägaren till det. Att det är lätt att lämpa över sina egna problem till andra och göra dem ansvariga för det. Är man villig att förändra/lösa andras problem så är det ok, om inte, så är det också okej ❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Han drar fingertoppen längst kaffekoppens kant.
Om jag låter honom sno mat från köksbordet. Kommer han då att göra det frågar jag och pekar på hunden som snarkar i soffan.