Du vill bara bli älskad.
Han tittar på mig tyst.
Han behöver inte säga något, jag vet att jag träffade mitt i prick.
Jag ser det i hans ögon, och den nya insikten gör ont.
Där sa du något, säger han nästan viskande och fortsätter sedan sin tystnad.
Man hade kunnat höra en knappnål falla, tystnaden var brutal men jag visste att det försiggick en högljudd konversation inom honom. Man hade kunnat skära med en kniv genom luften. Den var tunn men samtidigt tung.
Nu måste jag hem och tänka på det här säger han och reser sig hastigt upp.
Jag följer honom till dörren, han vänder sig om i dörröppningen. Jag känner mig inte älskad säger han med ett frågetecken efter meningen som för att få sin känsla bekräftad av mig. Nej du gör kanske inte det, svarar jag. Han nickar och håller hårt i handtaget. Hans blick sitter fast i mig, som att han försöker få ett rakt svar ur mina ögon. Men jag har inte svaret, inte heller han.
Han stänger dörren tyst. Så försiktigt att det nästan inte hörs.
Det tar inte många timmar innan jag ser hans nummer på min telefon. Du har rätt, jag känner mig inte älskad. Det finns en lättnad i rösten, även om hans situation inte har förändrats har han kunnat sätta sitt finger på problemet. Han vet nu vart han har ont. Kan vi ses i morgon igen? Jag ler när jag lägger på luren. För jag vet att vi löser det här. Tillsammans❤︎
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
Han måste vara tillsammans med andra av sin egen ras när han ska leka, fortsätter jag. Men vi känner inte så många kamphundar. Därför tränar vi på att umgås med andra utan att leka. Vi går promenader intill varandra, utan att ens låta dem försöka att bli vänner.
Jag vänder blicken mot henne. Kan det vara samma för dig? Att dina klasskamrater inte ”leker” på samma sätt, att ni helt enkelt inte passar ihop?
Hon nickar försiktigt.
Men kan du, precis som han, säger jag och pekar på hunden, lära dig att gå bredvid?
Hon fortsätter att nicka.
Ni kanske bara inte är av samma ras, fortsätter jag. Du kanske också är en kamphund. Jag ler, men hon tittar på mig utan att skratta.
Ibland måste man hitta sin egen ”flock”, personer som umgås på samma villkor och sätt som du. Men man behöver ofta ändå anpassa sig och acceptera de andra raserna som inte liknar en själv.
Hon suckar djupt.
Dom är inte fel, du är inte fel. Ni är bara olika. Jag ser en lättnad över hennes ansikte även om hon försöker hålla känslan inne.
Hon möter inte min blick utan fortsätter titta på hunden som för att hitta likheter dem emellan. Hon säger inte mycket, men jag vet att det försiggår en hel del, på insidan.
Så jag behöver öva på att gå bredvid säger hon och möter min blick. Jag rycker på axlarna, jag vet inte, behöver du, säger jag och bollar frågan tillbaka.
Hon nickar och smeker honom över huvudet. Jag ska också öva mig på att gå bredvid.
Du såg mig inte. Själv hade jag svårt att ta ögonen från dig.
Jag tror att jag omedvetet log med en önskan att möta din blick. Jag vet inte om du undvek min och för mig spelar det ingen roll.
Jag försökte spela obrydd. Men någonting gjorde mig så väldans glad.
Du gick där med en vän precis som vilken ungdom som helst. Du skrattade, pratade och betedde dig på ett sätt jag aldrig sett förut.
Jag fick minnen av dina tomma, trötta ögon. Jag kommer ihåg de desperata telefonsamtalen där jag inte kunde höra dina ord för att du i panik inte kunde sluta gråta, och jag minns så väl de utvalde orden: jag vill inte leva mer.
Vår resa tillsammans var tung och svår, även för mig som ibland kände mig lika hjälplös som du. Det kändes som att mitt hjärta förstorades sekunden du dök upp framför mina ögon och plötsligt fick alla tysta timmar i terapirummet en mening. Det som kändes plågsamt och svårt, kanske för oss båda fick nu ett helt annat värde.
Jag ville springa fram och ge dig en kram, säga tack och uttrycka min glädje över att du mår bra. Men istället tittade jag bort, tog en omväg för att ge dig space och platsen du förtjänar.
Oavsett om du vill skriva en bok eller skriva terapeutiskt så är ofta problemet att vi sätter för höga mål för oss själva och därför ofta ramlar ur rutinen innan man ens hunnit starta den.
De med kunskap om terapeutiskt skrivande vet att 20 minuters reflektivt skrivande om dagen förbättrar din hälsa och därför sätter de det som mål. Du kanske håller i det i 2-3 dagar, tappar det och ger upp.
Sanningen är att reflektivt skrivande hjälper dig även om du bara gör det fem minuter om dagen eller en gång om året. För det handlar inte om kvantitet utan kvalitet. Skriver du utifrån dina tankar och känslor, och sedan reflekterar över det så hjälper det dig oavsett hur lite eller mycket du skriver. Så vill du komma igång med terapeutiskt skrivande sänk kraven och lyssna inåt istället för utåt.
Skriv bara skriv!
Ps. Vill du hjälpa andra (eller dig själv) att läka genom skrivande? Kika in på skrivterapicentrum.se för att hitta rätt utbildning för dig.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Du vill bara bli älskad.
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.