av admin | jan 30, 2024 | I terapirummet
Hela sessionen ägnas åt någon som inte är i rummet.
Jag stoppar honom mitt i en mening och målar upp en båt på tavlan.
Han har satt sig i sin båt eller hur, säger jag och pekar på tavlan.
Ja, säger han skrockande.
Och du vet hur han tar sig ut den, fortsätter jag med pennan mot glastavlan.
Ja säger han stolt och räknar upp alternativ på fingrarna.
Jag målar upp hans ord på tavlan. Han ler stolt när han ser dem och lutar sig tillbaka.
Här är din båt säger jag och målar en till på tavlan.
Han tittar storögt, hur tar du dig ur den, frågar jag.
Han blir tyst en stund, sedan skrattar han. Du menar att jag fokuserar på andras båtar?
Nja svarar jag, jag undrar om du inte fokuserar mer på dem än på din egen.
Han skrattar igen.
Det hjälper inte dig att hitta lösningar på andras problem, det är ju deras båt. Du måste hitta lösningen på din säger jag och pekar på båten igen.
Ska vi ta hand om DIN båt nästa session.
Han kramar om mig innan han går. Inga andra båtar ropar jag i dörrspringan innan dörren sakta smäller igen.
Inga andra båtar skrattar han så det ekar
både i trappuppgången med också hela vägen in i mitt hjärta ❤︎
av admin | jan 25, 2024 | I terapirummet
Jag älskar sårbarhet.
Både din och min.
Äkthet, närhet, gemenskap.
Mänsklighet & medmänsklighet.
I mitt terapirum är allt det där så levande.
Tårar, skratt, känslor.
Här bor ocianer av tid och tålamod.
Här får både du och jag bara finnas, vara.
Släppa krav, tid och rum.
Jag älskar sårbarhet.
Både din
…och min.
av admin | jan 22, 2024 | I terapirummet
Du vill bara bli älskad.
Han tittar på mig tyst.
Han behöver inte säga något, jag vet att jag träffade mitt i prick.
Jag ser det i hans ögon, och den nya insikten gör ont.
Där sa du något, säger han nästan viskande och fortsätter sedan sin tystnad.
Man hade kunnat höra en knappnål falla, tystnaden var brutal men jag visste att det försiggick en högljudd konversation inom honom. Man hade kunnat skära med en kniv genom luften. Den var tunn men samtidigt tung.
Nu måste jag hem och tänka på det här säger han och reser sig hastigt upp.
Jag följer honom till dörren, han vänder sig om i dörröppningen. Jag känner mig inte älskad säger han med ett frågetecken efter meningen som för att få sin känsla bekräftad av mig. Nej du gör kanske inte det, svarar jag. Han nickar och håller hårt i handtaget. Hans blick sitter fast i mig, som att han försöker få ett rakt svar ur mina ögon. Men jag har inte svaret, inte heller han.
Han stänger dörren tyst. Så försiktigt att det nästan inte hörs.
Det tar inte många timmar innan jag ser hans nummer på min telefon. Du har rätt, jag känner mig inte älskad. Det finns en lättnad i rösten, även om hans situation inte har förändrats har han kunnat sätta sitt finger på problemet. Han vet nu vart han har ont. Kan vi ses i morgon igen? Jag ler när jag lägger på luren. För jag vet att vi löser det här. Tillsammans❤︎
av admin | jan 19, 2024 | I terapirummet
Hon stannar kvar i rummet även efter att hon har gått..
och jag är medveten om att hennes närvaro förföljer mig.
Kan se spår av hennes fotsteg i snön.
Det kan gå dagar innan hon försvinner.
För jag tar med mig henne hem.
Bär henne i mina tankar.
Hon är tung…även om hon inte väger någonting.
Jag kan inte ta på känslan hon ger mig..men jag vet att den finns där.
Att hon finns där.
För hon stannar kvar i rummet även efter att hon har gått,
och jag tar med mig henne hem.
av admin | jan 15, 2024 | I terapirummet
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
Han måste vara tillsammans med andra av sin egen ras när han ska leka, fortsätter jag. Men vi känner inte så många kamphundar. Därför tränar vi på att umgås med andra utan att leka. Vi går promenader intill varandra, utan att ens låta dem försöka att bli vänner.
Jag vänder blicken mot henne. Kan det vara samma för dig? Att dina klasskamrater inte ”leker” på samma sätt, att ni helt enkelt inte passar ihop?
Hon nickar försiktigt.
Men kan du, precis som han, säger jag och pekar på hunden, lära dig att gå bredvid?
Hon fortsätter att nicka.
Ni kanske bara inte är av samma ras, fortsätter jag. Du kanske också är en kamphund. Jag ler, men hon tittar på mig utan att skratta.
Ibland måste man hitta sin egen ”flock”, personer som umgås på samma villkor och sätt som du. Men man behöver ofta ändå anpassa sig och acceptera de andra raserna som inte liknar en själv.
Hon suckar djupt.
Dom är inte fel, du är inte fel. Ni är bara olika. Jag ser en lättnad över hennes ansikte även om hon försöker hålla känslan inne.
Hon möter inte min blick utan fortsätter titta på hunden som för att hitta likheter dem emellan. Hon säger inte mycket, men jag vet att det försiggår en hel del, på insidan.
Så jag behöver öva på att gå bredvid säger hon och möter min blick. Jag rycker på axlarna, jag vet inte, behöver du, säger jag och bollar frågan tillbaka.
Hon nickar och smeker honom över huvudet. Jag ska också öva mig på att gå bredvid.
av admin | jan 10, 2024 | I terapirummet
Du såg mig inte. Själv hade jag svårt att ta ögonen från dig.
Jag tror att jag omedvetet log med en önskan att möta din blick. Jag vet inte om du undvek min och för mig spelar det ingen roll.
Jag försökte spela obrydd. Men någonting gjorde mig så väldans glad.
Du gick där med en vän precis som vilken ungdom som helst. Du skrattade, pratade och betedde dig på ett sätt jag aldrig sett förut.
Jag fick minnen av dina tomma, trötta ögon. Jag kommer ihåg de desperata telefonsamtalen där jag inte kunde höra dina ord för att du i panik inte kunde sluta gråta, och jag minns så väl de utvalde orden: jag vill inte leva mer.
Vår resa tillsammans var tung och svår, även för mig som ibland kände mig lika hjälplös som du. Det kändes som att mitt hjärta förstorades sekunden du dök upp framför mina ögon och plötsligt fick alla tysta timmar i terapirummet en mening. Det som kändes plågsamt och svårt, kanske för oss båda fick nu ett helt annat värde.
Jag ville springa fram och ge dig en kram, säga tack och uttrycka min glädje över att du mår bra. Men istället tittade jag bort, tog en omväg för att ge dig space och platsen du förtjänar.
Jag blev glad när jag såg dig.
