– Du bär på en känsla av att inte duga. Det är därför du kämpar så hårt med att vara bäst, att hjälpa andra. Och när du får bekräftelse, då tystnar den känslan för en stund.
Han skakar på huvudet.
– Nej, det stämmer inte. Jag duger. Jag vet det.
– Ja, logiskt vet du det, svarar jag, men inte längst där inne, säger jag och pekar på hans mage.
– Nej, det stämmer inte, upprepar han.
Vi fortsätter samtalet en stund. Han väljer att leda det åt ett annat håll. Men plötsligt stannar jag upp.
– När du inte gör allt det där, vad händer då?
– Tomhet, säger han eftertänksamt.
– Och vad finns i den?
Han blir tyst en lång stund. Sedan ser han upp.
– Känslan av att inte duga, säger han, nästan frågande.
Har du någonsin mått dåligt? Han tittade granskande på mig. Ja, svarar jag. Menar du det frågar han som att han inte tror mina ord. Jag nickar. Så det går över? Ja, svarar jag med en självklarhet. Han granskar mig noggrant. Som han vill hitta ett spår av sanning i mitt ansikte. Han skakar på huvudet som att han inte tror på vad jag säger. Han sjunker djupare och djupare ner i fåtöljen. Det känns inte så, suckar han. Jag lägger min hand på hans arm. Han tittar på den samtidigt som att hans andetag saktar ner. Han tittar mig i ögonen, rättar till sin ställning till upprätt och nickar mot mig. Vi ler mot varandra och på bara några sekunder tänds ett hopp i hans ögon. Något som inte fanns när han kom men som följde honom när han gick ❤️
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.
För några veckor sedan satt jag i samtal med en man som hållit fast vid en destruktiv relation i över tio år. Han var nära en kollaps efter att under lång tid ha blivit nedtryckt, förminskad och tappat bort sig själv.
”Varför lämnar du inte?” frågade jag försiktigt. ”Jag vill inte göra henne ledsen”, svarade han.
Trots att hon gjort honom ledsen – om och om igen, i över ett decennium – ville han inte såra henne. Så han fortsatte att offra sitt liv, sina behov och sin livsglädje för att tillfredsställa någon annan.
Idag vill jag påminna dig om något viktigt: Du lever bara en gång.
Håll inte fast vid någon som inte håller fast vid dig. Ställ dig själv frågan: Hur får den här relationen mig att må? Vad får jag ut av den – egentligen? Är jag här för att det är gott – eller för att det en gång var det?
Ibland stannar vi kvar i något för minnet av hur det en gång var, eller för hoppet om hur vi önskar att det kunde bli. Men livet är för kort för att vänta på att någon annan ska börja älska dig rätt.
Slösa inte bort ditt hjärta på någon som inte är värd det.
Jag har mått dåligt i hela mitt liv säger han och tittar ner i golvet.
Har du fått någon hjälp tidigare, frågar jag.
Nej, jag tror inte på att prata. Det kan inte hjälpa mig.
Ok, och hur har det gått hittills tycker du. Har du mått bättre av att inte ta hjälp, av att inte prata.
Han tittar upp, håller kvar sina ögon i mina och skrattar; nej, det har väl inte gått så bra.
Ok, så är du beredd att testa något annat?
Han ler.
Ja.
Hans händer skakar över bordet. Jag noterar det utan ord.
Berättelsen ramlar snabbt ur hans mun och jag hör rädslan mellan raderna trots att han har försökt att radera den.
När han är på väg mot dörren kommer tårarna. Jag lägger handens på hans axel i en tröst vilket får dem att öka i omfång. Hans ögon möter mina och jag ser att det lugnar honom och han ler mellan tårarna.
Det kommer bli bra säger jag innan dörren stängs efter honom. Tack viskar han, innan den slår igen.
Att vara en examinerad psykoterpihund innebär inte bara att hunden är lämplighetstestad så att man har sett att han är vänlig till sinnet. Nej det innebär också att man har sett att hunden är lämplig i sitt arbete i form av att inte bli stressad eller må dåligt av alla möten eller starka känslor. För självklart blir också han i sitt arbete påverkad av dig, och att han trivs med sitt jobb är en precis lika viktig del som snällhet, i alla fall för mig❤️
Han lägger sitt mjuka huvud i hans knä. Jag noterar att det är något som aldrig hänt förut. Jag ska ta mitt liv när jag går härifrån idag säger han med bestämd röst bara sekunder efter att de båda satt sig till rätta.
Hunden lyfter inte en blick. Noterar inte de där hårda orden alls. Ändå tänker jag att han vet. Han ligger kvar med huvudet i mitten av hans knä under hela sessionen utan att röra sig. Han ser avslappnad ut men ändå inbillar jag mig att det finns en bestämdhet i hans kropp. Precis som det finns i min. Den där känslan av att vilja hålla honom kvar. Jag tänker att det är det vi gör, i ett tyst samarbete. Han med tyngden av sin kropp och jag med frågor, funderingar och omtänksamma ord.
Jag har hört de där vassa orden förut och jag vänjer mig aldrig, de hugger tag i min själ varje gång. Det känns som att jag blöder fast att det är personen mitt emot mig som har ont. Luften i rummet är tung och spänd, ett enda ord som faller fel kan få ödesstigra konsekvenser och jag trippar på tå, går på nålar. Fast att jag vet att jag behöver vara den som sätter foten i marken.
Är inte sessionen slut frågar han när klockan gått långt över timmen. Jag nickar men vill inte låta honom gå. När han lämnar rummet möter jag min hunds blick och ber till högre makter att vi gjort skillnad, ändå.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
– Jag har en hypotes.
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.
