Alltså jag tror att det här kan vara bra, säger han och vrider på kroppen som om jag har gett honom en massage. Det här kan nog fan hjälpa mig. Jag gissar att jag ler, tyst suger åt mig bekräftelsen, sväljer den mjukt och sparar den i min mage. Han upprepar orden igen när han närmar sig dörren.
Han bokar ingen ny tid men jag vet att han kommer tillbaka, han som satte sig i fåtöljen men armarna i kors och sade ”jag tror inte på samtal”. Det här var något annat förklarar han för mig när jag efter sessionen upprepar hans ord ”jag tror inte på samtal”. Jag klappar mig på axeln och kramar om mitt hjärta med samma mjuka hand som tog emot honom när han kom. Han som inte ville sätta sig i fåtöljen och när han väl gjorde det hade han armarna hårt knutna över bröstet som för att förhindra mig att komma in.
Långsamt såg jag honom slappna av och vid slutet av sessionen var han så fokuserade vid mina ord att armarna ramlat åt sidan och gav mig fritt spelutrymme att komma åt hans hjärta. Men istället för att försöka komma nära honom lät jag han komma nära mig. Lättsamt svarar jag på hans frågor, bjuder på mina tankar och leker med ord. Vi ler mot varandra innan vi reser oss upp, jag följer honom till dörren och han fortsätter att prata hela vägen fram. Han bokar ingen ny tid, men jag vet, att han kommer tillbaka.
Jag följer hans finger i tystnad samtidigt som jag lyssnar.
Rörelsen saktar ner farten, för att sedan gå upp i varv igen.
Den följer rytmen av hans historia.
Ibland stannar den till helt, som tex när han intensivt lyssnar istället för att prata.
Jag kan se hur stressen rinner från fingertoppen rakt ner i koppen, stundvis stannar han till och dricker upp den. För att sedan återgå till samma rörelse.
Jag vill ta koppen försiktigt ur hans händer, ställa den framför honom för att tillsammans ta ett djupt andetag och samtidigt låta hans händer få vila i hans knä. Jag inbillar mig att talet hade blivit lugnare och att ögonen då hade vågat möta mina.
Men istället fortsätter jag att notera delar av hans historia och hans beteende.
När han går diskar jag ur koppen.
Följer långsamt kanten med min fingertopp och ser det gröna diskmedlet flyta ner i koppen på samma sätt som hans stress tidigare gjort.
Orden sitter kvar, berättelsen har inte nått sitt slut.
Jag låter det varma vattnet skölja över både koppen och mina händer och känner hur vi båda renas.
Jag ställer in koppen i skåpet i en väntan på att återigen få fyllas, med nytt innehåll och nya berättelser ❤︎
En katt ursäktar inte sig själv. Den frågar inte sig själv om den är ivägen eller om det passar sig att störa dig för lite gos. Det spelar ingen roll om du lyfter ner den 328 gånger från skrivbordet. Den hoppar tillbaka upp igen och lägger sig över tangentbordet som att den äger både tangentbordet och omvärlden.
En katt ber aldrig om ursäkt, den frågar aldrig om lov. En katt sätter alltid sig själv först, inte på ett elakt vis, utan med pondus och en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Trots att en katt kan vara en av de mesta själviska varelserna på jorden så älskar vi dem, och kanske till och med beundrar dem.
Vi människor är inte sällan motsatsen till en katt. Många jag möter i mitt terapirum ber om ursäkt för sig själva och för sin existens. De skulle aldrig falla dem in att ta över rummet de kom in i. Bli som din katt sa jag till en klient en dag, låt hon vara din förebild.
Klienten skrattade som att det vore en idiotisk idé men kom tillbaka veckan efter och berättade att hon hade satt sig ner i konferensrummet på jobbet utan att fråga om lov eller kolla av om platsen var upptagen. En liten förändring kan tyckas men för personen gjorde den en stor skillnad.
Min katt hade satt sig precis där den ville säger hon uppspelt när hon kommer in innanför dörren, så jag gjorde det jag också. Hon ler nöjt över sig själv. Vi skrattar tillsammans.
Så vad står på agendan idag frågar jag henne när skrattet lagt sig. Hon är tyst en stund som för att lyssna inåt. Vad skulle din katt ha gjort skämtar jag när hennes svar dröjer. Hon tittar snabbt upp med ett nytt ljus i ögonen. Då tror jag bestämt att jag bara sitter här och spinner lite ❤︎
En förebild behöver nödvändigtvis inte vara en person som ligger före dig i utvecklingen eller har ”bättre” karaktär eller personlighetsdrag än du. En förebild kan vara beteenden från en katt, en hund, eller varför inte en undulat? Lek med dina tankar och se vad som känns lätt och rätt för dig. Det känns som helt tokigt när du säger det högt kan vara mer hjälpsamt än vad du anar i tanken ❤︎
Skulle du gå in i en boxningsmatch med någon som är större än dig själv? Eh, va, ja nej. Så du skulle inte gå in i en fajt du skulle förlora? Eh, nej… Så vad slåss du för? Han blir tyst. Kan du vinna det här? Nej. Så vad slåss du för? Tystnaden fortsätter. Jag har inte tänkt på det sättet, säger han med blicken i golvet. Ok, så vad tänker du nu? Axlarna sänks. Ja, vad slåss jag för, säger han och sträcker fram sina tomma händer framför sig. Jag kan inte vinna. Jag förlorar bara energi. Jag ler, förmodligen lite förnöjt. Det är så fint när polletten jag stoppar in trillar ner. När personen framför mig säger orden jag själv skulle sagt. En djup suck flyter ut mellan oss och han sjunker djupare ner i fåtöljen. Hans mungipor reser sig liksom blicken från golvet. Nu smilar även han. Vi tittar på varandra. Och ler….❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
Alltså jag tror att det här kan vara bra, säger han och vrider på kroppen som om jag har gett honom en massage. Det här kan nog fan hjälpa mig. Jag gissar att jag ler, tyst suger åt mig bekräftelsen, sväljer den mjukt och sparar den i min mage. Han upprepar orden igen när han närmar sig dörren.
Det är en mur mellan oss, jag försöker att nå dig men kommer inte hela vägen fram.
Han drar fingertoppen längst kaffekoppens kant.