Du är övergiven, sluten. Fånge i din egen ensamhet. Tomheten tär på dig, din kropp längtar efter beröring, din själ trånar efter samhörighet. Du vill inget annat än att bli sedd, bekräftad, älskad.
Du är hungrig, utsvulten. Det enda du vill är att bli mätt samtidigt som mättnadskänslan skrämmer dig, den gör dig yr, illamående och får dig att vilja återgå till ditt lidande, svälta. Får du ett finger slukar du hela handen, du är så rädd att aldrig mer få känna smaken i din mun. Du hetsäter, frossar. En blick, en smekning, får dig att tråna efter mer.
Du vill bli jagad, omringad, fångad, men samtidigt gömmer du dig, flyr. Du stryker ängsligt kring fällan men vågar aldrig ta steget in. I stället jagar du hungrigt ditt byte, men lyckas aldrig komma tillräckligt nära för att få smaka på dess kött. Du skriker, bönar och ber, se mig, kom mig nära, du lockar med en hand och putter ifrån med den andra.
Du vill stilla din hunger, släcka din törst. Men är för rädd för att ta brödet till din mun. Du är rädd för att svälta, dö, samtidigt som du inte vågar leva. Hungrigt slukar du andras energi, för att fylla på ditt tomma inre, för att själv överleva.
Du fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i dina öron. Jämför dig med sånna som är bättre än dig själv och förlorar varje gång.
Du vet inte vad du tänker. Än mindre vad du känner. Du vet inte vad du vill, och vart du ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget du vill lyssna på.
Du Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i ditt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i dina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.
Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.
Du Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Du skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.
Du känner makt.
Han tittar på mig med ett snabbt nej.
Jo, svarar jag envist.
Nej, säger han igen.
Vad är det då, frågar jag.
Han är tyst.
Det kanske är makt säger han utan att möta min blick.
Ja, kanske det svarar jag. Och vad är motsatsen till makt.
Kontrollförlust svarar han på någon sekund.
Kontrollförlust, upprepar jag. Känner du igen dig i det.
Kanske det, svara han.
-Vet du var grejen med dig är? Jag möter hans blick och skakar försiktigt på huvudet. Är osäker på vilka ord som kommer att lämna hans mun. -Du pratar så att man förstår. -Hm, ja, jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt, nickar jag. -Nej, men det är det som är grejen säger han. Det blir så himla enkelt. Hundratals minnen trängs framför mina ögon, om hur jag genom min skolgång ofta känt mig dum, om hur jag ofta glömde alla teorier och svåra ord och hur jag ibland känt mig som alien när människor under mina högskoleår pratade på ett sätt jag inte förstod. På bara några sekunder fick alla de där upplevelserna en mening, och den där meningen stod nu mitt framför mig. Jag ler, en värme sprids genom hela min mage. Han ser det inte, men jag känner det.
Säg det högt. Vad menar du? Det du tänker, säg det högt Hon tittar ner i golvet. Skammen håller orden inne. Säg det högt, upprepar jag igen. Fyra ord kommer ur hennes mun utan att möta min blick Jag är tyst. Hastigt tittar hon upp för att se min reaktion. Men den uteblir. Hur känns det, frågar jag. Hon börjar gråta.
Först tyst och nästintill osynligt för att sedan öka i både ljud och hastigehet. Jag sitter kvar, räcker henne näsdukar med en mjuk hand. Gråten minskar och försvinner. Hur känns det frågar jag igen. Hon ler. Jag ler. Det känns ok.
