Jag vill följa honom, sade jag till min chef och bad om att få ta över ansvaret för klienten. Han var ung och jag såg potentialen och fantiserade om att få vara med på hans förändringsresa.
Helt ärligt såg jag fram emot att få vara en person i hans liv som gjorde skillnad, som han kunde luta sig mot, och som skulle hjälpa honom att ta sats mot den framtid han längtade efter.
Men istället mötte jag under årets gång en ungdoms trotsighet. Jag såg hur varje ord gick in genom ett öra och ut i ett annat, och istället för att styra honom framåt så rörde vi oss i cirklar. Han sa en sak och gjorde en annan. Varje samtal kändes som en repris och min betydelse i hans liv kändes allt annat än viktigt där jag stod med mina pekpinnar och bad honom skärpa sig.
Min insats kändes otillräcklig och helt ärligt kunde jag anklaga mig själv för att inte ha nått fram till honom där han suttit i fåtöljen mitt emot mig under ett år.
Men kanske betydde jag mer än vad jag trodde då han under vårt sista möte sträcker ut armarna och ber om en kram innan han går….❤️
Hur mycket ska man älska sig själv då, frågar han.
Till 80 procent, svarar jag.
80?
Ja. För du är ju inte perfekt. Det är ingen av oss. Vissa delar, vissa drag hos oss själva kanske vi aldrig kommer att älska – och det är faktiskt okej.
80 procent, mumlar han för sig själv.
Är det något vi behöver jobba på? frågar jag.
Ja… kanske har jag lite att jobba på ändå, trots allt.
Och kanske är det just där självkärleken börjar. Inte i att älska allt, utan i att sluta kräva hundra procent🖤
– Du bär på en känsla av att inte duga. Det är därför du kämpar så hårt med att vara bäst, att hjälpa andra. Och när du får bekräftelse, då tystnar den känslan för en stund.
Han skakar på huvudet.
– Nej, det stämmer inte. Jag duger. Jag vet det.
– Ja, logiskt vet du det, svarar jag, men inte längst där inne, säger jag och pekar på hans mage.
– Nej, det stämmer inte, upprepar han.
Vi fortsätter samtalet en stund. Han väljer att leda det åt ett annat håll. Men plötsligt stannar jag upp.
– När du inte gör allt det där, vad händer då?
– Tomhet, säger han eftertänksamt.
– Och vad finns i den?
Han blir tyst en lång stund. Sedan ser han upp.
– Känslan av att inte duga, säger han, nästan frågande.
Har du någonsin mått dåligt? Han tittade granskande på mig. Ja, svarar jag. Menar du det frågar han som att han inte tror mina ord. Jag nickar. Så det går över? Ja, svarar jag med en självklarhet. Han granskar mig noggrant. Som han vill hitta ett spår av sanning i mitt ansikte. Han skakar på huvudet som att han inte tror på vad jag säger. Han sjunker djupare och djupare ner i fåtöljen. Det känns inte så, suckar han. Jag lägger min hand på hans arm. Han tittar på den samtidigt som att hans andetag saktar ner. Han tittar mig i ögonen, rättar till sin ställning till upprätt och nickar mot mig. Vi ler mot varandra och på bara några sekunder tänds ett hopp i hans ögon. Något som inte fanns när han kom men som följde honom när han gick ❤️
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
– Jag har en hypotes.
