Du känner makt.
Han tittar på mig med ett snabbt nej.
Jo, svarar jag envist.
Nej, säger han igen.
Vad är det då, frågar jag.
Han är tyst.
Det kanske är makt säger han utan att möta min blick.
Ja, kanske det svarar jag. Och vad är motsatsen till makt.
Kontrollförlust svarar han på någon sekund.
Kontrollförlust, upprepar jag. Känner du igen dig i det.
Kanske det, svara han.
Kanske det ❤︎
-Vet du var grejen med dig är?
Jag möter hans blick och skakar försiktigt på huvudet. Är osäker på vilka ord som kommer att lämna hans mun.
-Du pratar så att man förstår.
-Hm, ja, jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt, nickar jag.
-Nej, men det är det som är grejen säger han. Det blir så himla enkelt.
Hundratals minnen trängs framför mina ögon, om hur jag genom min skolgång ofta känt mig dum, om hur jag ofta glömde alla teorier och svåra ord och hur jag ibland känt mig som alien när människor under mina högskoleår pratade på ett sätt jag inte förstod. På bara några sekunder fick alla de där upplevelserna en mening, och den där meningen stod nu mitt framför mig.
Jag ler, en värme sprids genom hela min mage. Han ser det inte, men jag känner det.
I hela mig♥️
Säg det högt.
Vad menar du?
Det du tänker, säg det högt
Hon tittar ner i golvet. Skammen håller orden inne.
Säg det högt, upprepar jag igen.
Fyra ord kommer ur hennes mun utan att möta min blick
Jag är tyst.
Hastigt tittar hon upp för att se min reaktion.
Men den uteblir.
Hur känns det, frågar jag.
Hon börjar gråta.
Först tyst och nästintill osynligt för att sedan öka i både ljud och hastigehet.
Jag sitter kvar, räcker henne näsdukar med en mjuk hand.
Gråten minskar och försvinner.
Hur känns det frågar jag igen.
Hon ler.
Jag ler.
Det känns ok.
Stopp, får jag säga vad jag ser?
Han ser förvånad ut och nickar försiktigt.
Det är första gången vi träffas och jag avbryter honom mitt i ett samtal.
Jag målar upp hans problem på tavlan. Vad ser du, frågar jag.
Eh, att det blir lite mycket säger han försiktigt och sneglar på mig som för att se att han gett rätt svar.
Precis, så är det konstigt att du mår som du gör, frågar jag och sätter mig ner igen.
Han drar en djup suck som av lättnad och tittar på mig med ett par lugnare ögon. Nej, svarar han och vänder blicken tillbaka till tavlan.
Det är ingen som har förklarat det på det här sättet säger han när han reser sig upp ur fåtöljen, hur snabbt kan jag få komma tillbaka igen?
Vi skrattar, bokar in en ny tid och jag suddar bort problemen på tavlan och ser hur de samtidigt raderas inom honom.
Han vänder sig om och ler en gång till innan han går.
Det finns en lättnad i hans fotsteg, jag hör honom gå ner för trappan.
Porten öppnas och stängs.
Hans bekymmer ligger kvar på mitt golv som ett svart damm under tavlan.
Jag sätter mig ner och sveper varsamt upp dem med en papperstuss.
Med samma försiktighet lägger jag den i papperskorgen.
Där det hör hemma ❤︎
Jag är rädd att jag gör något dumt
Jag är rädd att jag gör något dumt säger han och tittar ner i golvet.
Att bära berättelser…något av de tyngsta man kan göra.
Att hålla dem samlade i sin famn, bära den lätt men samtidigt respektfullt, att inte låta dem tynga ner sina egna axlar eller fylla en med tårar.
Att bära berättelser…något av det vackraste man kan göra.
Att få ta del av människors liv, komma dem nära inpå hjärtat men samtidigt hålla sig en bit ifrån.
Att bära berättelser…en sådan gåva.
Det är att få och ge samtidigt. Att fånga in med en hand och ge tillbaks med den andra.
Att bära berättelser…att nyfiket lyssna. Att ej döma eller värdera oavsett innehåll.
Att vara terapeut är att bära berättelser. Din, min… och vår gemensamma.
Att bära berättelser ❤️