Att så ett frö

Att så ett frö

Jag har tänkt mycket på det där du sa, säger han och tittar på mig allvarligt. (What!! Vad fan har jag sagt, tänker jag och hjärnan går på högvarv).

Det slår mig efter vårt möte att jag under flera år arbetat med att så frön. Varje dag. Jag kastar dem runt mig, sprider dem hejvilt. Men glömmer ofta bort vad det är jag planterar. Sen ligger de där och gror, i veckor, månader eller år utan att jag ens längre är medveten om just det där fröet, om vad jag sått.

Och om det finns något som jag älskar mer än att så, så är det just att få se det där fröet utvecklas och växa.

Som personen jag nu hade framför mig, som berättade att tanken jag givit honom efter vårt samtal hade börjat växa och slå rot. Så vackert att jag nästan blev tårögd. Tänk att något litet man säger kan förvandlas till något så stort och vackert!

Ibland får man påminna sig om att man faktiskt är en av anledningarna till fröets tillväxt och blomning. Det är lätt att förminska sig själv och sitt arbete när man arbetar med att så frön. För det är sällan man ser perioden i full blom .

Ofta gror, växer och blommar fröet utan att du ens är medveten om det eller någonsin kommer att få beskåda dess skönhet och utveckling. Därför är det viktigt att påminna sig om att all tillväxt börjar just där…med ett enda litet frö.

Stress & utmattning

skrivterapicentrum

Utrymmet runt dig känns för litet.

Att-göra-listan som du längtar efter att ta tag i ryms inte under en dag och även om du staplat göromålen fint på varandra är du rädd att de ska falla i bitar och att du inte ska ha tid och kraft att sopa upp röran efter dig.

Även om arbetshögen inte ligger utspridd på golvet utan fint packad i en hög på skrivbordet så känns det inte så. Du är rädd att trampa på de utspridda delarna och känna hur de går sönder under din fot.

Kanske är det inte högen som stressar dig utan just rädslan att den ska rasa? Du känner dig instängd som i en hiss. Du åker upp och ner varje dag, men kommer ändå ingenstans.

När stressen griper tag i en kan det ibland kännas svårt att trycka på stopp-knappen, men ofta finns det ingen annan lösning. Tryck på stopp-knappen, fundera på vilken våning du ska till, och kliv sedan ur hissen. Stressen är inte alltid verklig utan oftast bara en upplevd känsla, men det märker du sällan förens hissen fastnat eller stannat helt. Se till att kliv ur din hiss, idag, varje dag ❤︎

Ditt heroin

Du presterar inte för att få bekräftelse, för att andra ska se upp till dig eller säga till dig att du gjort något bra.

Du presterar för att få kickar, för att det är det enda som håller dig flytande när du är på väg att sjunka.

Ett liv utan kickar är ett liv i mörk melankoli. Som en alldeles för varm sommardag utan vind, ett tomrum utan luft, en dag utan ljus. Det är ett liv som bara står still.

Kickarna får dig att känna dig levande, får dig att känna mer än ingenting alls.

Kickarna är ditt andningshål. Det är din luft, din mat och ditt vatten. Kickarna är ditt beroende, ditt egna heroin.

Du springer fort.

För du är jagad av ingenting.

Och det skrämmer dig mer än om det vore något bakom dig.

Han kommer tillbaka

Alltså jag tror att det här kan vara bra, säger han och vrider på kroppen som om jag har gett honom en massage. Det här kan nog fan hjälpa mig. Jag gissar att jag ler, tyst suger åt mig bekräftelsen, sväljer den mjukt och sparar den i min mage. Han upprepar orden igen när han närmar sig dörren.

Han bokar ingen ny tid men jag vet att han kommer tillbaka, han som satte sig i fåtöljen men armarna i kors och sade ”jag tror inte på samtal”. Det här var något annat förklarar han för mig när jag efter sessionen upprepar hans ord ”jag tror inte på samtal”. Jag klappar mig på axeln och kramar om mitt hjärta med samma mjuka hand som tog emot honom när han kom. Han som inte ville sätta sig i fåtöljen och när han väl gjorde det hade han armarna hårt knutna över bröstet som för att förhindra mig att komma in.

Långsamt såg jag honom slappna av och vid slutet av sessionen var han så fokuserade vid mina ord att armarna ramlat åt sidan och gav mig fritt spelutrymme att komma åt hans hjärta. Men istället för att försöka komma nära honom lät jag han komma nära mig. Lättsamt svarar jag på hans frågor, bjuder på mina tankar och leker med ord. Vi ler mot varandra innan vi reser oss upp, jag följer honom till dörren och han fortsätter att prata hela vägen fram. Han bokar ingen ny tid, men jag vet, att han kommer tillbaka.

Det är en mur mellan oss

Det är en mur mellan oss, jag försöker att nå dig men kommer inte hela vägen fram.

Så fort jag kommer för nära, bromsas jag och får en stoppskylt framför näsan.

Jag påtalar det.

Du fnyser och säger att det inte är sant.

Jag har visst släppt in dig säger du samtidigt som du undviker min blick.

Men så fort jag lyckats plocka bort en sten lägger du dit en ny.

Muren håller inte bara mig ute utan också dig inne.

Den skymmer sikten för livet du skulle kunna leva.

Men du känner dig trygg, trygg med att ha folk på avstånd. Trygg med att klara dig själv.

Hur känns det där inne frågar jag och försöker att möta din blick.

Ensamt svarar du utan att ta orden i din mun.

Jag läser svaret i de ögon som undviker mina.

Jag skulle önska att jag hade fått visa dig världen, riva ner den där muren som skymmer din sikt.

Men istället sitter jag där med en vägg framför mitt ansikte, knackar försiktigt på och med en förhoppning att få komma in.

Men backar när jag inser att det i terapirummet inte är min önskan som ska förverkligas, utan din ❤︎

Det där var ju inte så svårt

Han söker till mig pågrund av stress, det flimrar framför ögonen och panikattacker kommer tätare.

Nej, men jag kan inte minska min stress det går i släkten säger han när jag förklarar att han måste minska den.

Jaha, så varför är du här säger jag och sätter mig ner i fåtöljen igen.

Han tar ett djupt andetag som för att det ta sats men innan han får ut meningen som ligger på hans tunga kommer han på sig själv och sväljer den igen.

Jag skrattar tyst.

Fortsätt, säger han och ler för att visa mig att jag kan fortsätta att där jag startade.

Så du kan förändra din stress frågar jag innan jag ställer mig upp.

Jag vill, rättar han mig.

Bra svarar jag.

För så länge du säger att du inte kan förändras så är det sant, är du med mig frågar jag samtidigt som jag återigen fattar pennan.

Han nickar, och så längde du tror att det går att förändra så är det också sant.

Han nickar, spärrar upp ögonen och följer pennans rörelser.

Så bara för att dina föräldrar gjorde på ett sätt, måste du göra samma, frågar jag.

Han tvekar innan han svarar, som för att leta efter det godkända svaret.

Nej.

Så vad skulle du behöva göra annorlunda från och med idag, frågar jag.

Det blir en lång lista med både tankar och handlingar på tavlan.

Det där var ju inte så svårt, säger han när jag sätter sista punkten.

Nej det där var ju inte så svårt säger jag och lägger listan i hans hand ❤︎