Hon log när hon kom idag.
Vid flera tillfällen under samtalet mötte hon min blick och bjöd på ett skratt.
Hon brukar sitta tyst i hörnet av rummet men ögonen i mattan och tårar längst kinderna.
Jag vet inte om hon märker någon skillnad men jag ser hur hon förändras.
Hon log när hon kom idag❤️
Förlåt, säger hon när tårarna börjar rinna, som om hon på riktigt skulle ha något att be om ursäkt för.
Hon sitter i fåtöljen mitt emot mig och torkar tårar med sin tröjärm och jag ser på henne att hon hoppas på att de ska sluta rinna. Men det fortsätter, och fortsätter.
Jag ger henne näsdukar och hon tar emot dem med handen som inte är upptagen av hennes ansikte.
Förlåt, säger hon igen. Det är precis som det ska vara säger jag. Det är ok.
Flödet avtar sakta.
Jag sitter hela tiden vid hennes sida.
Tack, säger hon när hon går. Det är precis så det ska vara, säger jag. Allt är ok ❤️
Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag.
Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid? Han nickar igen.
När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎
Vi sitter tysta tillsammans.
Ska du inte säga något säger han och tittar på mig.
Jag skakar på huvudet, vad skulle det göra för skillnad?
Ingen svarar han.
Efter en stund reser han sig upp. Det är väl dags och gå, nästan viskar han.
Vi båda vet att de orden idag har en dubbel betydelse.
Jag skakar på huvudet men följer honom till dörren.
Vi står tysta i dörröppningen.
Får jag ge dig en kram?
Han nickar.
Jag håller honom intill mig hårt, som för att visa att jag inte vill att han ska släppa taget, som för att ge honom all den värme och kärlek min kropp för stunden hade kvar. Som för att föra över livslust, livsglädje… hopp.
När dörren stängs bakom honom känner jag mig tom.
Tårarna bränner bakom ögonen.
Efter bara några minuter ringer telefonen.
Du, jag ger det mer tid. Jag väntar. Kan jag få ett samtal till?
Jag drar en lättnadens suck innan jag svarar; hos mig kan du få hur många samtal du vill ❤︎
Så om vi ska sammanfatta det så är du deprimerad på grund av dina tankar om dig själv.
Hon tittar upp med en ny vakenhet i ögonen.
Ja och det låter ju helt sjukt när du säger det så.
Vi skrattar båda två.
Men det är ju sanningen, säger hon och ler.
Så är det någonting du och jag kan förändra?
Hon nickar, fortfarande med ett leende på läpparna.
Nu har vi nått startskottet, jag ser det i hennes ansikte, en lyster i ögonen som inte fanns när hon steg in i mitt rum.
Så när börjar vi vår resa, frågar hon med en osäkerheten i rösten, fastän att vi båda vet att den just har startat.
Nu, svarar jag.
Nu, ler hon.❤︎
Många jag möter i mitt terapirum lever på lånad energi. Istället för att stanna upp och vila när kroppen säger i från går de till ”banken” och ber om ett lån som de innerst inne vet att de inte har råd att betala. Ofta klarar man ett mindre lån, men när man dyker upp på banken om och om igen för att ta ut nya utan att ha betalt tillbaks de gamla, ja då har vi ofta ett problem. Vi hamnar i skuld.
Du förstår säkert metaforen. Din bank kan vara extra koppar kaffe för att orka, dålig kost eller en skjuts med socker, eller så säger du nej till saker som ger dig återhämtning och energi för att klara av dina måsten. Istället för att lyssna på kroppen som säger åt dig att vila försöker du att hämta in energin på annat sätt.
Vi har förmodligen alla gått till banken någon gång (tex tagit en extra kopp kaffe för att orka med den sista timmen på jobbet), det är inget fel på det (om det inte sker allt för ofta). Felet är när du inte betalar tillbaka (vilar).
När kroppen säger till dig att vila så agerar de flesta jag möter med motsatsen. De kör på ännu hårdare, de ger mer. Som om de inte förstår kroppens önskan. Men de skulle aldrig agera på motsatsen. Vila när de känner att de har energi.
Så för att undvika väggen rekommenderar jag dig att kolla igenom dina transaktioner. Har du tagit ut för mycket? Behöver du betala tillbaka? Se då till att vila, ta rast. Öva dig på att lyssna på kroppens signaler. Så enkelt, men samtidigt så svårt ❤︎