Säg det högt

Säg det högt.
Vad menar du?
Det du tänker, säg det högt
Hon tittar ner i golvet. Skammen håller orden inne.
Säg det högt, upprepar jag igen.
Fyra ord kommer ur hennes mun utan att möta min blick
Jag är tyst.
Hastigt tittar hon upp för att se min reaktion.
Men den uteblir.
Hur känns det, frågar jag.
Hon börjar gråta.

Först tyst och nästintill osynligt för att sedan öka i både ljud och hastigehet.
Jag sitter kvar, räcker henne näsdukar med en mjuk hand.
Gråten minskar och försvinner.
Hur känns det frågar jag igen.
Hon ler.
Jag ler.
Det känns ok.

Där problemen hör hemma

I terapi

Stopp, får jag säga vad jag ser?

Han ser förvånad ut och nickar försiktigt.

Det är första gången vi träffas och jag avbryter honom mitt i ett samtal.

Jag målar upp hans problem på tavlan. Vad ser du, frågar jag.

Eh, att det blir lite mycket säger han försiktigt och sneglar på mig som för att se att han gett rätt svar.

Precis, så är det konstigt att du mår som du gör, frågar jag och sätter mig ner igen.

Han drar en djup suck som av lättnad och tittar på mig med ett par lugnare ögon. Nej, svarar han och vänder blicken tillbaka till tavlan.

Det är ingen som har förklarat det på det här sättet säger han när han reser sig upp ur fåtöljen, hur snabbt kan jag få komma tillbaka igen?

Vi skrattar, bokar in en ny tid och jag suddar bort problemen på tavlan och ser hur de samtidigt raderas inom honom.

Han vänder sig om och ler en gång till innan han går.

Det finns en lättnad i hans fotsteg, jag hör honom gå ner för trappan.

Porten öppnas och stängs.

Hans bekymmer ligger kvar på mitt golv som ett svart damm under tavlan.

Jag sätter mig ner och sveper varsamt upp dem med en papperstuss.

Med samma försiktighet lägger jag den i papperskorgen.

Där det hör hemma ❤︎

Jag är rädd att jag gör något dumt…

Jag är rädd att jag gör något dumt

Jag är rädd att jag gör något dumt säger han och tittar ner i golvet.

Jag vet vad han menar utan att han klär det i ord.
Jag bli bara så jävla arg på henne.
Konflikten har hållit på i flera år.
Nu orkar han inte mer.
Kanske dags att ge upp, frågar jag.
Han tittar på mig som om jag sagt något förbjudet.
Ge upp?
Ja, vad kommer det här att leda till, frågar jag.
Bara en sak, svarar han.
Ja och är du inte här hos mig för att du vill undvika det?
Han nickar.
Vi samtalar i veckor om hur han ska kunna ta distans på ett sätt som gynnar dem båda och jag finns som standby på telefonen varje gång han tror att han inte klarar mer.
Några månader senare får jag ett sms om att han hittat ett nytt boende, om att han mår bra och inte längre känner samma ilska.
Han skriver tack med stora bokstäver men jag känner att det är egentligen jag som ska tacka. Genom att söka hjälp har han inte bara hjälpt sig själv utan även sina barn och sin fru, och jag är mer än tacksam för det ❤︎

Att bära berättelser…

Att bära berättelser…något av de tyngsta man kan göra.

Att hålla dem samlade i sin famn, bära den lätt men samtidigt respektfullt, att inte låta dem tynga ner sina egna axlar eller fylla en med tårar.

Att bära berättelser…något av det vackraste man kan göra.

Att få ta del av människors liv, komma dem nära inpå hjärtat men samtidigt hålla sig en bit ifrån.

Att bära berättelser…en sådan gåva.

Det är att få och ge samtidigt. Att fånga in med en hand och ge tillbaks med den andra.

Att bära berättelser…att nyfiket lyssna. Att ej döma eller värdera oavsett innehåll.

Att vara terapeut är att bära berättelser. Din, min… och vår gemensamma.

Att bära berättelser ❤️

Hon log när hon kom

Hon log när hon kom idag.

Vid flera tillfällen under samtalet mötte hon min blick och bjöd på ett skratt.

Hon brukar sitta tyst i hörnet av rummet men ögonen i mattan och tårar längst kinderna.

Jag vet inte om hon märker någon skillnad men jag ser hur hon förändras.

Hon log när hon kom idag❤️

Du är ok

Förlåt, säger hon när tårarna börjar rinna, som om hon på riktigt skulle ha något att be om ursäkt för.

Hon sitter i fåtöljen mitt emot mig och torkar tårar med sin tröjärm och jag ser på henne att hon hoppas på att de ska sluta rinna. Men det fortsätter, och fortsätter.

Jag ger henne näsdukar och hon tar emot dem med handen som inte är upptagen av hennes ansikte.

Förlåt, säger hon igen. Det är precis som det ska vara säger jag. Det är ok.

Flödet avtar sakta.
Jag sitter hela tiden vid hennes sida.

Tack, säger hon när hon går. Det är precis så det ska vara, säger jag. Allt är ok ❤️