Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.

Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag.
Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.

Så du har livstid? Han nickar igen.

När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.

Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.

Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.

Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.


Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎