Hans händer skakar över bordet. Jag noterar det utan ord.
Berättelsen ramlar snabbt ur hans mun och jag hör rädslan mellan raderna trots att han har försökt att radera den.
När han är på väg mot dörren kommer tårarna. Jag lägger handens på hans axel i en tröst vilket får dem att öka i omfång. Hans ögon möter mina och jag ser att det lugnar honom och han ler mellan tårarna.
Det kommer bli bra säger jag innan dörren stängs efter honom. Tack viskar han, innan den slår igen.
Att vara en examinerad psykoterpihund innebär inte bara att hunden är lämplighetstestad så att man har sett att han är vänlig till sinnet. Nej det innebär också att man har sett att hunden är lämplig i sitt arbete i form av att inte bli stressad eller må dåligt av alla möten eller starka känslor. För självklart blir också han i sitt arbete påverkad av dig, och att han trivs med sitt jobb är en precis lika viktig del som snällhet, i alla fall för mig❤️
Han lägger sitt mjuka huvud i hans knä. Jag noterar att det är något som aldrig hänt förut. Jag ska ta mitt liv när jag går härifrån idag säger han med bestämd röst bara sekunder efter att de båda satt sig till rätta.
Hunden lyfter inte en blick. Noterar inte de där hårda orden alls. Ändå tänker jag att han vet. Han ligger kvar med huvudet i mitten av hans knä under hela sessionen utan att röra sig. Han ser avslappnad ut men ändå inbillar jag mig att det finns en bestämdhet i hans kropp. Precis som det finns i min. Den där känslan av att vilja hålla honom kvar. Jag tänker att det är det vi gör, i ett tyst samarbete. Han med tyngden av sin kropp och jag med frågor, funderingar och omtänksamma ord.
Jag har hört de där vassa orden förut och jag vänjer mig aldrig, de hugger tag i min själ varje gång. Det känns som att jag blöder fast att det är personen mitt emot mig som har ont. Luften i rummet är tung och spänd, ett enda ord som faller fel kan få ödesstigra konsekvenser och jag trippar på tå, går på nålar. Fast att jag vet att jag behöver vara den som sätter foten i marken.
Är inte sessionen slut frågar han när klockan gått långt över timmen. Jag nickar men vill inte låta honom gå. När han lämnar rummet möter jag min hunds blick och ber till högre makter att vi gjort skillnad, ändå.
Jag är tråkigt, säger hon med en hopplöshet i rösten.
Jag ser att hon tror på sina ord.
Anser vem, frågar jag.
Hon tittar på mig som att hon inte förstår frågan.
För alla, jag bara är tråkig säger hon och rycker på axlarna.
Jag är också skittråkig säger jag. Jag gillar bara hundar, företagande och psykologi. Jag tycker inte om någonting annat. Och min man, han är också skittråkig, han tycker om musik, det är skittråkigt tycker jag.
Hon skrattar.
Men hans kompisar tycker ju inte det, eller hur. Och jag har vissa vänner som också tycker om företagande och andra som tycker om hundar. Men jag har ju inte intressen gemensamt med alla. Hon tittar på mig med en helt ny glöd i ögonen.
Det är omöjligt att vara intressant och rolig för alla, men det är lika omöjligt att vara tråkig för alla. Är du med på vad jag menar?
Hon nickar.
Jag tror inte att du är tråkig, om jag får gissa så kanske det mer handlar om att du inte har gemensamma intressen med personerna runt om dig.
Ja men så är det nog säger hon.
Jag skriver upp de två olika tankarna på tavlan. Jag är tråkig vs jag har inte så mycket gemensamt med mina vänner. Hur känns det när du jämför dem här säger jag och pekar på tavlan.
Den sista tanken känns mycket lättare säger hon, eller hur bekräftar jag.
Hur mår man när man tänker den frågar jag.
Mycket bättre svarar hon.
—
Vi människor fastnar ofta i ”tankefel,” där vi tar på oss skulden eller ser oss själva som problemet. När vi gör det, blir problemen tyngre och svårare att hantera. Men ibland räcker det med att ifrågasätta våra egna tankar för att lätta på bördan och må bättre. En liten förändring i perspektiv kan göra stor skillnad och hjälpa oss att se på oss själva med mer medkänsla och förståelse. Vilka tankar behöver du ifrågasätta?
Jag ska bli mindre impulsiv säger han och tittar på mig.
Hur då frågar jag.
Han blir tyst, jag ser hur han funderar. Jag vet inte svarar han.
Han har i flera år försökt att jobba mot sig själv. Försökt att anpassa sig, bli den som andra personer önskar att han skulle vara. Men misslyckats…
Våra personlighetsdrag är bestående säger jag och målar upp pilar på tavlan. Du kan ändra det lika lite som din hårfärg.
Man kan färga håret, säger han snabbt och skrattar.
Precis säger jag och sätter ett stopp framför min pil. Men din vanliga hårfärg växer ut igen, den har inte förändrats eller hur.
Just det säger han och leendet försvinner snabbt från hans läppar.
Ställer dina personlighetsdrag till problem för dig, han är tyst en stund, nej det tycker jag väl inte, mer än att min fru önskar att jag vore annorlunda.
Önskar du att hon vore annorlunda frågar jag.
Ja, säger han med ett skratt.
Vi kommer fram till att han faktiskt inte vill förändras och att han har positiva karaktärsdrag han kan fokusera på likaväl som de negativa. Det är så lätt att fastna i det som är fel och helt glömma bort.. allt som är rätt ❤️
Det spelar ingen roll vad du gör i ditt liv, det kommer alltid att vara skit.
Hon ryggar undan som om jag slagit henne i ansiktet med mina ord.
Du letar ständigt efter fel, fortsätter jag. Maten är aldrig tillräckligt god, sommaren inte tillräckligt varm, vännerna är idiotier och festen är alltid tråkigt. Hon tittar på mig tyst med öppen mun.
Jag är medveten om att jag förolämpat henne.
Livet kommer aldrig bli som i din dröm eller som på Instagram, du kan inte sätta ett filter på livet, fortsätter jag. Jag slår vad om att du skrattar med vänner, fast att det är ”idioter” och att du också sett en vacker solnedgång och njutit av den.
Hon nickar tyst.
Om du lägg upp de där små klippen ur ditt liv på Instagram, då är du precis lika lycklig som alla andra.
Jag ser hur poletten trillar ner och hon fortsätter att nicka tyst.
Tror du inte att andra har vänner som är ”idioter”, att de bråkar med sin partner eller sina föräldrar?
Jo kanske det, svarar hon tyst.
Lägger de upp de på instagram frågar jag. Nej säger hon och ler.
Livet är nu. Livet är det du har framför dig. Uppskatta det du har istället för att leta efter det du saknar. För vi alla saknar alltid något.
Hon ler nickande.
Jag har iallafall inte blivit snyggare eller smalare under min 40 levnadsår, tvärtom, och jag skulle både vilja ha mer sol, mer lediga dagar och mer pengar men så här ser mitt liv ut och det är ok, jag uppskattar det och är tacksam ÄVEN om jag skulle vilja ha mer.
Jag ser att hon nu förstår min poäng.
Tyck om dig själv, och det du har, för du skulle sakna det om det var borta. Du har bara det här livet. Hon fortsätter nicka, nu med tårar i ögonen och en allvarligare min.
Tack, säger hon. Först tänkte jag att du var en idiot när du sade så, men nu inser jag att det är jag som är en ❤︎