Det är jobbigt att prata

Det är jobbigt att prata

Det är jobbigt att prata

Det är jobbigt att prata, säger rösten i andra änden av luren.

Jag tror att jag skrattade till, fast på ett mjukt sätt, och jag kan nästan höra att du också ler.

Ja dom brukar säga det, svarar jag, fortfarande med ett leende på läpparna.

Vi har inte pratat i många minuter men ändå fångar jag upp känslan att det lättaste sättet att få dig trygg är just genom skratt.

När du väl kommer till min mottagning ser jag dig genom fönstret.

Du trampar runt utanför, går fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag uppfattar det som att du väntar in klockan, din tid, men också att du är nevös.

När du väl ringer på klockan blir jag lättad för JAG vet att tryggheten kommer att landa i dig så fort du får sätta dig i min stol, och snart vet du det också.

Väl där pratar du som om du aldrig varit rädd och när jag frågar dig om du vill boka en ny tid så säger du ja utan att tveka.

Var det jobbigt att prata, frågar jag med ett leende när du är på väg att gå.

Du vänder dig i dörren och ler tillbaks.

Jag tolkar det som ett nej.

När man inte är van med terapeutiskasamtal tror man ofta att det ska kännas svårt eller jobbigt att prata, men sanningen är att det flesta upplever det precis tvärtom ❤︎

 

När pennan blir ditt allt!

Jag öppnar den tunga plåtdörren, han sitter framåtlutad på sängkanten med ansiktet i händerna.

Jag sätter mig på en vit plaststol, drar den framför honom, det är bara centimetrar emellan oss. Han tittar upp på mig med tårar i ögonen.

Han pratar och gråter, pratar och gråter. Flera gånger torkar han ansiktet med sin kriminalvårds t-shirt som nu är fläckig av tårar. Jag märker att han är tacksam över min närvaro, tacksam över att få säga det han har i sitt huvud högt.

När jag flyttar bak stolen för att gå ropar han ”vänta jag har skrivit”, han pekar på ett kollegieblock liggande på det lilla skrivbordet som står alldeles för tätt intill sängen. Han tar upp det, håller det framför mitt ansikte och bläddrar igenom det snabbt. Varje papper är till bredden fyllt av tankar, rädslor och sorger.

Jag nickar utan att säga något. ”Kan du be om ett nytt” säger han och lägger långsamt tillbaka blocket på sin ursprungsplats.

Jag nickar och är inuti både rörd och förvånad över att han funnit pennan hjälpsam under dessa dygn i total isolering och både jag han vet att det kommer vara hans närmsta samtalspartner under flera veckor framöver, kanske till och med månader.

Jag stänger den tunga plåtdörren med blandade känslor bakom mig. Flertalet av de möten som skett bakom häktets dörrar skulle jag beskriva som de finaste i mitt liv. Sällan har man mött en människa i sådan total skörhet, och sällan, har en liten penna upplevts så hjälpsam.

När papper och penna är det enda man har till hands, ja då funderar man inte längre över skrivandets svårigheter så som stavning och grammatik. Nej då skriver man bara, precis på det där sättet jag önskar att vara människa skulle få uppleva. Hjärtligt och prestigelöst. Och det är vad jag önskar lära mer människor.

Skulle du vilja hjälp människor att använda pennan som psykolog?

Anmäl ditt intresse här.

Häng med på workshop!

Fyll te-koppen och ladda upp med penna och papper!

Den 28/4 träffas vi på zoom i en kostnadsfri skrivworkshop där du får testa på några skrivövningar. I ca 30 minuter skriver vi tillsammans, och självklart finns jag där även för att besvara dina frågor. Vill du hänga med?

Anmäl dig här!

Vill du bli skrivterapeut?

Vecka 17 öppnar portarna till min digitala utbildning Diplomerad skrivterapeut. Utbildningen är för dig som redan idag arbetar med människor och som skulle kunna använda skrivandet som ett extra verktyg i din arbetsprocess. De tidigare deltagarna har varit allt från lärare till terapeuter och coacher. Men utbildningen passar också yogalärare, diakoner och socialarbetare då utbildningen inte bara hjälper dig att vägleda personen du arbetar med utan du kan också använda kunskapen till att ta hand om dig själv.

Du lär dig att använda pennan som ett reflektionsverktyg, men du får också färdiga skrivövningar att använda både till dina kunder/elever/klienter, och till dig själv.

Är du nyfiken och vill veta mer? Läs mer och anmäl ditt intresse här!

PS. Utbildningen öppnar för köp den 25/4 tom 29/4. Sedan stängs portarna för denna kursomgång.

Att bära andras känslor

Vi hade haft ett bra första möte och när vi åter skulle träffas gick jag in i samtalsrummet utan att klätt på mig mitt försvar.

När jag satte mig ner och tittade honom i ögonen märkte jag på sekunder att luften hade hårdnat.

Hans mun var stel.

Jag försökte mjukt att få igång samtalet men han gav mig ingenting tillbaka.

Tillslut spottade han ur sig några hårda ord utan att möta min blick.

Jag valde att avbryta mötet.

När jag stängde dörren efter honom föll jag i gråt.

Jag blev överraskad av mina starka känslor, de tycktes slå ner som en bomb.

Jag grät och grät…tårar omöjliga att stoppa.

Jag fick avbryta resten av mötena den dagen och en stor känsla av värdelöshet bodde i mig.

Jag visste att känslan inte var min egen, min likväl var den där.

Arga ögon och en fräsande röst har tidigare aldrig skrämt mig så jag såg inte hans beteende som orsaken till mitt eget.

Veckan efter kom han tillbaka, han satte sig på samma stol.

Den här gången klädde jag på mig ”rustningen” innan jag gick in i rummet.

När jag klev över tröskeln mötte han mina ögon direkt och bad om ursäkt. Han var tyst en stund, samlade sig och sa …det är bara det att jag känner mig så jävla värdelös.

Poletten trillar ner, det är hans tårar jag gråtit, hans värdelöshetskänsla jag burit. Men jag omfamnade den som att det vore min egen.

Att ha förmågan att läsa och bära andra människors känslor är inte bara en superkraft,

det är viktigt att komma ihåg att det lika lätt kan förvandlas till ditt eget kryptonit.

Han lärde mig det för ca 10 år sedan, och jag har än idag inte glömt den läxan,

och för det, är jag honom evigt tacksam ❤︎