Släpp det

av admin | dec 4, 2023 | I terapirummet

Han gräver ner sig i det förflutna.
Varför är en återkommande fråga.
Varför gjorde jag så, varför blev det så?
Han letar men finner inga svar.
Spelar det någon roll, frågar jag.
Han tvekar, nej, egentligen inte.
Kan vi istället fråga varför du håller kvar i det nu.
Han tittar på mig med uppspärrade ögon.
Det blir tyst.
Det var en väldigt bra fråga svarar han.
Vill du komma vidare?
Ja, säger han och möter min blick.
Släpp det.
Bara så där?
Bara så där.
Är det så enkelt?
Det kan vara så enkelt, det bestämmer du.
Han tittar på mig.
Jag ger honom mitt block, han tar frågande emot det.
Släpp det säger jag. Han håller kvar. Släpp det upprepar jag. Han tittar fortfarande på mig med förvirrad blick men släpper det sedan i golvet med en duns.
Det var väl inte så svårt?
Vi skrattar tillsammans.
Nej, det var ju inte så svårt ❤︎

Hon kommer in som en vindpust

av admin | nov 29, 2023 | I terapirummet

Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.

Jag noterar att han inte uppmärksammar henne, knappt med en blick, och jag undrar om det är så hon vanligtvis blir bemött. Med ingenting.

Munnen är tillknäppt, förtystad och jag ser att hon bär på ett bagage så tungt att hon knappt orkar dra det över tröskeln.

Jag ser henne men ändå inte. Hon känns lätt, som om att jag hade kunnat lägga henne i min handflata och bära henne genom rummet. Samtidigt så tung och att jag blir rädd att inte kunna bära henne alls.

Jag känner mig osäker innan hon öppnat sina läppar. Nästan rädd för vad som skall komma ut. Jag vill stanna tiden, andas mig igenom den.

Han ligger stillsamt bredvid mig, oberörd av situationen, medans jag känner mig tagen innan den ens har börjat.

Tack

av admin | nov 25, 2023 | I terapirummet

Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.

Ja, så klart, du får komma när du vill.

Hennes förra kurator avslutade hennes samtal.

Talade om för henne vilket svår patient hon var.

Hon kände sig som ett hopplöst fall.

Hon håller fast i mina ögon längre än vad hon brukar som för att se om jag menar det jag säger.

Hennes axlar sjunker, hon lutar sig tillbaks.

Jag finns alltid här, säger jag med ord som jag hoppas fastnar på hennes insida.

Hon tittar upp igen med tårade ögon.

Tack, säger hon innan blicken faller ner i golvet.

Tack.

Ska vi göra slut?

av admin | nov 21, 2023 | I terapirummet

Ska vi göra slut?

Han tittar på mig förvånad över mina ord.

Hur tycker du att våra samtal går, är det här ett givande förhållande?

Nja det är trevligt att komma hit men jag vet inte om det skett några förändringar.

Mm och vad är det för förändring som ska ske frågar jag.

Jag vill må bättre, svarar han snabbt.

Och vad behöver du göra för att må bättre, frågar jag.

Det vet jag väl inte, det är väl ditt jobb, svarar han aningen irriterad.

Mmmh, och har jag försökt att vägleda dig till att må bättre.

Han tystnar.

Ja men jo, det har du väl säger han med en något mildare röst.

Mmm, och vad har du gjort då?

Ingenting, säger han med en djup suck.

Så du har fått lite verktyg men du använder dem inte?

Ja så kan man väl se det.

Varför tror du att det är så?

Jag orkar väl helt enkelt inte.

Han ser uppgiven ut där han sitter.

Vad tror du om att vi bara tar upp ett endaste verktyg, och tittar på hur vi skulle kunna få dig att orka använda det.

Jag ser att han vill gråta men han gör det inte.

Det kan vi göra säger han och lägger handen på hunden som för att tanka energi.

Det kan vi göra, upprepar han igen som för att sparka igång sig själv.

Han möter mina ögon, fortfarande med en hand på hunden och en i knät.

Nu vänder vi det här säger jag och borrar in blicken så djupt i honom att han får ont.

Han nickar och drar tillbaka sin hand från hundens rygg så snabbt som om han hade bränt sig på den.

Han tar sats med en djup inandning, nu kör vi! ❤︎

Det är ett hantverk

av admin | nov 20, 2023 | I terapirummet

Att vara terapeut är för mig ett hantverk med ord.

Det måste finnas en fin balans av lyssnande, skratt och lärande.

Jag måste ifrågasätta samtidigt som jag ska vara varm och inkännande.

En balans mellan bokstäver, dynamik och uttalanden.

Jag får inte ta över rummet men inte heller låta min klient äga alla orden.

Det är ett hantverk, och jag övar hela tiden.

Jag är en stämgaffel som lyssnar in och vibrerar ut.

Lika inkännande mot andra som mot mig själv.

Jag är själens läkare.

Lagar sår som inte syns.

Opererar blint utan ett team bakom mig.

Det är ett hantverk.

Och jag övar.

Hela tiden.