Jag är rädd att jag gör något dumt säger han och tittar ner i golvet.
Jag vet vad han menar utan att han klär det i ord.
Jag bli bara så jävla arg på henne.
Konflikten har hållit på i flera år.
Nu orkar han inte mer.
Kanske dags att ge upp, frågar jag.
Han tittar på mig som om jag sagt något förbjudet.
Ge upp?
Ja, vad kommer det här att leda till, frågar jag.
Bara en sak, svarar han.
Ja och är du inte här hos mig för att du vill undvika det?
Han nickar.
Vi samtalar i veckor om hur han ska kunna ta distans på ett sätt som gynnar dem båda och jag finns som standby på telefonen varje gång han tror att han inte klarar mer.
Några månader senare får jag ett sms om att han hittat ett nytt boende, om att han mår bra och inte längre känner samma ilska.
Han skriver tack med stora bokstäver men jag känner att det är egentligen jag som ska tacka. Genom att söka hjälp har han inte bara hjälpt sig själv utan även sina barn och sin fru, och jag är mer än tacksam för det ❤︎
Förlåt, säger hon när tårarna börjar rinna, som om hon på riktigt skulle ha något att be om ursäkt för.
Hon sitter i fåtöljen mitt emot mig och torkar tårar med sin tröjärm och jag ser på henne att hon hoppas på att de ska sluta rinna. Men det fortsätter, och fortsätter.
Jag ger henne näsdukar och hon tar emot dem med handen som inte är upptagen av hennes ansikte.
Förlåt, säger hon igen. Det är precis som det ska vara säger jag. Det är ok.
Flödet avtar sakta. Jag sitter hela tiden vid hennes sida.
Tack, säger hon när hon går. Det är precis så det ska vara, säger jag. Allt är ok ❤️
Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag. Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid? Han nickar igen.
När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎
Vi sitter tysta tillsammans.
Ska du inte säga något säger han och tittar på mig.
Jag skakar på huvudet, vad skulle det göra för skillnad?
Ingen svarar han.
Efter en stund reser han sig upp. Det är väl dags och gå, nästan viskar han.
Vi båda vet att de orden idag har en dubbel betydelse.
Jag skakar på huvudet men följer honom till dörren.
Vi står tysta i dörröppningen.
Får jag ge dig en kram?
Han nickar.
Jag håller honom intill mig hårt, som för att visa att jag inte vill att han ska släppa taget, som för att ge honom all den värme och kärlek min kropp för stunden hade kvar. Som för att föra över livslust, livsglädje… hopp.
När dörren stängs bakom honom känner jag mig tom.
Tårarna bränner bakom ögonen.
Efter bara några minuter ringer telefonen.
Du, jag ger det mer tid. Jag väntar. Kan jag få ett samtal till?
Jag drar en lättnadens suck innan jag svarar; hos mig kan du få hur många samtal du vill ❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
