Hon log när hon kom idag.
Vid flera tillfällen under samtalet mötte hon min blick och bjöd på ett skratt.
Hon brukar sitta tyst i hörnet av rummet men ögonen i mattan och tårar längst kinderna.
Jag vet inte om hon märker någon skillnad men jag ser hur hon förändras.
Hon log när hon kom idag❤️
Förlåt, säger hon när tårarna börjar rinna, som om hon på riktigt skulle ha något att be om ursäkt för.
Hon sitter i fåtöljen mitt emot mig och torkar tårar med sin tröjärm och jag ser på henne att hon hoppas på att de ska sluta rinna. Men det fortsätter, och fortsätter.
Jag ger henne näsdukar och hon tar emot dem med handen som inte är upptagen av hennes ansikte.
Förlåt, säger hon igen. Det är precis som det ska vara säger jag. Det är ok.
Flödet avtar sakta.
Jag sitter hela tiden vid hennes sida.
Tack, säger hon när hon går. Det är precis så det ska vara, säger jag. Allt är ok ❤️
Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag.
Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid? Han nickar igen.
När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎
Vi sitter tysta tillsammans.
Ska du inte säga något säger han och tittar på mig.
Jag skakar på huvudet, vad skulle det göra för skillnad?
Ingen svarar han.
Efter en stund reser han sig upp. Det är väl dags och gå, nästan viskar han.
Vi båda vet att de orden idag har en dubbel betydelse.
Jag skakar på huvudet men följer honom till dörren.
Vi står tysta i dörröppningen.
Får jag ge dig en kram?
Han nickar.
Jag håller honom intill mig hårt, som för att visa att jag inte vill att han ska släppa taget, som för att ge honom all den värme och kärlek min kropp för stunden hade kvar. Som för att föra över livslust, livsglädje… hopp.
När dörren stängs bakom honom känner jag mig tom.
Tårarna bränner bakom ögonen.
Efter bara några minuter ringer telefonen.
Du, jag ger det mer tid. Jag väntar. Kan jag få ett samtal till?
Jag drar en lättnadens suck innan jag svarar; hos mig kan du få hur många samtal du vill ❤︎
Så om vi ska sammanfatta det så är du deprimerad på grund av dina tankar om dig själv.
Hon tittar upp med en ny vakenhet i ögonen.
Ja och det låter ju helt sjukt när du säger det så.
Vi skrattar båda två.
Men det är ju sanningen, säger hon och ler.
Så är det någonting du och jag kan förändra?
Hon nickar, fortfarande med ett leende på läpparna.
Nu har vi nått startskottet, jag ser det i hennes ansikte, en lyster i ögonen som inte fanns när hon steg in i mitt rum.
Så när börjar vi vår resa, frågar hon med en osäkerheten i rösten, fastän att vi båda vet att den just har startat.
Nu, svarar jag.
Nu, ler hon.❤︎