Jag tror (eller skulle vilja säga vet) att vi alla har något som gör ont inom oss. Oavsett hur vi växt upp eller vad vi varit med om. Vi har alla tankar som skaver, sår som gör ömmar. En av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och valt att bli terapeut är för att man är så närvarande i stunden, i lyssnandet när en människa delar med sig av sina tankar och sitt liv. Det känns som att lägga förband på ett sår, så omhändertagande, fast att det enda jag egentligen gör är att ge dig uppmärksamhet.
De personer jag träffar som har gått i terapi säger ofta att det är det bästa dom har gjort. Trots att det ofta har ett högt pris, så är det inget de vill vara utan. Och jag är själv glad och tacksam för min egenterapi. För det handlar inte bara om att jag kommer närmare mig själv, utan också om att ta till sig hur det känns när man sitter på andra sidan stolen.
Inte för att jag studerade min terapeut i terapirummet men efteråt funderade jag alltid över hur jag uppfattade situationen och hur det kändes att vara klient. Jag skrev terapidagbok. Inte för att min terapeut har bad mig att göra det, utan för att jag visste att det gav mig mer av sessionerna. Det fick mig att reflektera ett extra varv, komma ihåg vad som sades, och gav mig möjlighet att läsa det igen och igen.
Att ha gått i terapi själv gör att jag vet vad som krävs av dig. Jag vet hur det känns att öppna upp, att dela med sig av ett förtroende, att vara ledsen, tycka att terapisessionerna är jobbiga, och ibland tvärtom, helt fantastiska. Jag vet hur det känns att inte känna tillit, att inte få förtroende, att stanna kvar, och att ibland bli hjälpt ändå.
Det jag tar med mig från min egenterapin är att göra annorlunda med allt det jag inte uppskattade. För jag vill göra och vara det bästa för dig, men om det ändå inte räcker till är allt jag önskar att du ska få känna dig trygg, hjälpt och mindre ensam ❤︎
