Vad är ADHD och vad är min personlighet frågar hon mig. Kan jag ens förändras?
Jag rycker på axlarna som i ett svar att jag faktiskt inte vet. Hon beskriver en stor tomhet inom sig, en tomhet som funnits där sedan barnsben. Som vuxen beskriver hon att hon inte har några vänner kvar, och hon sitter där mitt emot mig och lägger skulden över det på sig själv.
Ibland handlar det inte svårigheten att få vänner, utan att behålla dem, förklarar jag. För vissa personer kan det handla om att man flyttat sig mellan grupper, bytt vänner, att man har svårt för att stanna kvar. Det kan bli en dopaminstyrd rörelse mer än ett medvetet val. Hon nickar och lyssnar aktivt. Ibland är det också så att man glömmer det som inte finns precis framför sig, så om man flyttar, byter jobb, så försvinner vänner man hade velat hålla kvar i bara för att de inte längre finns i ens synfält. Kan du känna igen dig i det?
Exakt svarar hon med tårarna rinnande nedför kinderna.
Men är det jag eller är dem, frågar hon mig och kramar om sig själv.
Jag tar upp ett papper och fladdrar med det i luften och håller kvar ett annat stilla i handen. Vilken av dessa är du, frågar jag. Hon skrattar och pekar på pappret som rör sig. Kanske är det så att man måste hålla hårdare i det här pappret än i det andra, för att det annars flyger det i väg? Hon nickar och följer papperslappen med ögonen. Och ibland är det svårt att hålla kvar i varandra, säger jag och håller papperslappen krampaktigt innan jag låter den falla till marken. Man får ju ont i händerna.
Vi skrattar båda två och tittar på det stilla pappret som ligger kvar i min hand.
Så kanske är det för vissa personer lättare att släppa taget, än att hålla kvar fortsätter jag. Jag skrynklar ihop den andra papperslappen och kastar den på golvet.
Kanske finns det ingen att lägga skulden på. För kanske var det inte bara du som gick, utan också personen som lät dig gå, och för att gå åt varsitt håll, behöver man vara två ❤️