Jag måste vara dum i huvudet säger han och tittar bekymrat på mig.
Ja, jag håller med säger jag och möter hans blick.
Han ser först förvånad ut, sedan brister vi båda ut i skratt.
Skrattet är förlösande, både för vår allians men också för att han får distans till sitt problem.
Vi är liksom alla dumma i huvudet ibland.
Jag älskar de där stunderna.
För långsamt kan jag se hur han sänker sin gard och sätter sig bekvämare i fåtöljen.
Han märker det förmodligen inte själv men jag kan se hur tilliten har växt med flera centimeter bara på någon minut.
Ord han aldrig trodde att han skulle säga ramlar ut hans mun och jag tar varsamt emot dem.
Samlar upp dem och sparar dem varligt i min hand.
Han grät när han kom men skrattade när han gick,
och trots att hans händer var tomma
är jag säker på att han något med sig fick.
