När jag och Dex är ute på promenad händer det ibland att en löpare springer förbi oss. Dex blir då ofta smittad av löparens fart och ber mig att rappa på, gå snabbare, helst av allt vill han börja springa så att vi hamnar hack i häl. I den stunden påminns jag om att vi människor ofta fungerar likadant, att vi omedvetet blir smittade av förbispringande energier, så att vi precis som min hund börjar löpa istället för att gå.
Inte sällan sker det på arbetsplatser. Drar en person upp tempot så hänger de andra med. Är en stressad så är det snart fler. Inte sällan gör det allt för höga tempot att de faller, som käglor, innan eller efter mållinjen. Grejen är att andra löpare aldrig kommer aldrig be dig sakta ner eller fråga dig om du inte springer för snabbt. Tvärtom, ökar du så ökar dem.
Det är därför viktigt att fråga oss själva om vi är ute efter en promenad eller löptur. Att fundera över om du verkligen måste springa, om du vill springa eller om det fungerar med att gå. Jag vill att du tar dig en funderare, är joggingturen du är uppe i just nu ditt eget val, eller har du, likt min hund, råkat ta rygg på någon som sprungit förbi dig? Om så är fallet, sakta ner tempot och gör som jag, njut av din långsamma promenad ❤︎