Jag målar upp alla hans bollar på tavlan.
Jag får bara välja en, konstaterar han med en suck och tittar ner i golvet.
Nej, svarar jag, du får välja flera, minst tre.
Han tittar på mig med en frågande blick.
Men va, alla har alltid sagt att jag bara får välja en.
Har dom haft adhd, frågar jag.
Nej, svarar han snabbt.
Så varför ska du lyssna på dem.
Han är tyst, en lång stund.
För att jag har tänkt att de har rätt svarar han.
Tänk om de hela tiden har haft fel…..Tänk om det är du som har rätt. Tänk om DU vet hur du fungerar. Tänk om de faktiskt INTE vet.
Ja, Varför har jag aldrig tänkt så?
Ja, Varför har du aldrig tänkt så?
Tystnaden intar rummet.
För att jag har tänkt att det är fel på mig.
Är det fel på dig?
Nej.
Nej, så om du ska börja leva livet som du vill nu då. Vilka bollar väljer du?
En varm känsla sprids genom hela rummet.
Allihop säger han bestämt.
Allihop upprepar jag och fångar in bollarna med ett stort hjärta på tavlan.
Så mycket bättre det känns nu, säger han innan han stänger min dörr.
Jag låter hjärtat vara kvar på tavlan resten av dagen som en påminnelse även för mig om vikten att lyssna inåt mer än utåt, alltid.