”Jag trodde jag var stålmannen” sade en av mina klienter med ADHD. I alla år körde han full fart framåt, glömde totalt av att stanna upp och vänta in sig själv.
För honom tog kroppen slut innan huvudet. Han fick utslitningsskador som han kommer att få leva med i resten av sitt liv.
Först efter att han fick sin diagnos lärde han sig att lyssna på sig själv. Han hann gå sönder på fysiskt och psykisk innan han bromsade upp.
Det här är något vi borde lära oss redan från början, redan tidigt i livet, istället för (för)sent, säger han där han sitter i min fåtölj.
För när man inser att de där superkrafterna inte finns blir det ett hårt fall och han vägrade länge att se sanningen, han försökte övertala sig att han var förgiftad av ”kryptonit” eller behövde en ny mantel för att återigen kunna flyga.
Man sanningen var att han redan flugit för lång. För snabbt, och för länge.
Så jag är inte starkare än någon annan, säger han med en suck.
Kan inte det vara skönt, frågar jag.
Han tittar på mig och nickar, jo, kanske det.
En sann superhjälte kanske inte är den som flyger högst eller längst, utan den som vet sina begränsningar och lever efter dem, säger jag.
Han tittar på mig tyst.
Så jag kan bli en superhjälte igen frågar han med ett leende.
Du kan bli en superhjälte igen svarar jag ❤︎
