Det fanns en period i mitt liv då jag skämdes över den jag varit. Jag fasade över att människor skulle minnas tonårstjejen som skar sig i armarna eller stoppade fingrarna i halsen. ”Vad tänker de om mig idag? Tänk om de fortfarande tror att jag är samma person.”
Men idag känner jag tvärtom. Jag är stolt över den jag varit. Inte för det jag gjorde, utan för att jag tog mig igenom det. Jag tror faktiskt att det är en av anledningarna till att jag blev terapeut. Inte för att jag vet exakt hur mina klienter känner. Det gör jag inte. Varje människas historia är unik. Men jag vet hur det känns när livet gör ont.
Jag vet hur ensam man kan känna sig. Och jag vet hur svårt det kan vara att tro att något någonsin ska bli annorlunda.
När jag ser tillbaka idag tänker jag inte: ”Herregud, vad höll jag på med?” Jag tänker: Det där var en ung människa som gjorde så gott hon kunde med de verktyg hon hade. Hon hade ännu inte lärt sig att förstå sina känslor eller ta hand om dem på ett sätt som hjälpte henne.
Det kom senare.
Och kanske är det den viktigaste resan jag gjort. För en dag hittade jag den där människan jag alltid letat efter. Någon som jag kunde luta mig mot. Någon som fanns kvar även när livet gjorde ont. Mig själv ❤️