Jag är så stolt över den där unga tjejen. Hon gjorde så många kloka val utan att ens förstå det. Och det vill jag tacka henne för. För det är inte den 46-åriga Jessica men hundratals högskolepoäng, en stark självkänsla och en stabil grund att stå på som tagit mig dit jag är idag. Nej, det är den 20-åriga Jessica, hon som led av depressioner, självskadebeteende, ätstörningar och hade streck i flera ämnen. Hon som inte trodde att hon kunde någonting.
Det är HON som ska hyllas för alla framsteg .
Hon valde att gå på stigar som ingen före henne hade trampat upp. Hon hoppade ofta utan fallskärm, utan garantier på att det skulle bli bra. Hon hade ingen framför sig som visade vägen och ingen bakom sig som fångade upp henne om hon föll. Det hade varit så mycket enklare att välja den trygga vägen. Den som generationerna före henne redan hade gått. Men hon gjorde tvärtom.
Jag önskar att jag hade kunnat gå tillbaka och krama om henne, tala om för henne att allt kommer bli bra. För jag har henne att tacka för allt, för mitt liv. Ett liv som hon, i sina mörkaste stunder, ibland inte trodde var värt att leva.
Så tack Jessica. Tack för att du vågade ta steg trots att du var rädd. Tack för att du fortsatte, trots att du inte visste vart vägen skulle leda. Jag är så otroligt stolt över dig.
Och kanske behöver någon läsa det här idag. Inte för att du ska jämföra din resa med min. Utan för att påminna dig om att den du är idag inte behöver vara den du är om tio eller tjugo år. Var lite varsam med den människa du är just nu. Hon kanske håller på att lägga grunden till ett liv som du ännu inte kan föreställa dig❤️
Om du känner att det är dags att ta hand om dig själv är du varmt välkommen att höra av dig. Ibland börjar förändring med ett första samtal.