Det handlar inte om dem, det handlar om dig

Han kommer till mig ledsen, nedstämd. Till en början vet han inte vad han vill prata om. Han sitter i hörnet tyst. Han har svårt att ta till orden, och har precis lika svårt med att möta min blick. Jag skjuter ut frågor, som en långsam kulspruta med stor träffsäkerhet. Alltid mitt i prick.

Det visar sig vara en ansvarsfull kille som sitter framför mig, med ett stort varmt hjärta som alltid ger men inte får tillbaka. Han är som klistret i sin familj, alltid den som håller dem samman, men med en känsla av att de andra försöker att slita sig därifrån. Han känner sig oälskad, ouppskattad. Uppgiven, trött.

När du inte kan förändra en situation behöver du förändra tankarna kring situationen

Det handlar inte om hur dom är, det handlar om hur du vill vara, säger jag. Han tittar sakta upp och möter nyfiket min blick. Det är inte deras handlingar som gör dig ledsen, det är dina tankar om deras handlingar som gör dig ledsen fortsätter jag. Dom kanske aldrig blir bättre, de kanske har samma beteende hela livet. Frågan är om du vill vara bättre, om du vill vara ”limmet” i din familj?

Han funderar, nu med ett leende på läpparna. Jag vill vara limmet säger han stolt.  Du kanske aldrig får ett tack, säger jag. Han rycker på axlarna och fortsätter att le. Jag fortsätter att förtydliga min poäng, fast att han redan förstått och jag ser att den krökta ryggen blir mer rak i fåtöljen. Det handlar inte om vad de känner för dig, om de älskar dig, tänker på dig, saknar dig, det handlar om dina känslor för dem. Om att visa att du älskar dem, saknar dem osv. Han nickar vid varje mening som att bekräfta att han förstått min poäng. Kanske är det så att någon måste vara loket i förhållandet och kanske är det bättre än att inte vara med på tåget alls?

När han lämnar mitt rum har inget i hans relationer förändrats. Bara hans tankar kring dem..

och det räckte ❤︎