Varför blir det så frågar jag och tittar på honom.
För att det är synd om mig svarar han snabbt.
Jag ser att han ångrar orden samma sekund som de kom ur hans mun.
Att han liksom vill suga dem tillbaka.
Han ser ner i golvet som att han hoppas på att jag inte hörde vad han sade.
Det är synd om dig svarar jag.
Han vrider sig obekvämt i stolen och jag låter han stanna i tystnaden tills han inte längre står ut med känslan.
Det är precis här han ska vara, han vet förmodligen inte om det själv men han har precis vidrört vägen till läkning. Han har hittat den där obekväma dörren han behöver gå igenom för att på andra sidan må bra.
Men det är så mycket enklare att vända om, att inte ens titta åt den där dörren som är smärtsam.
Han visste förmodligen samma sekund han lämnade min mottagning att han inte hade tänkte att komma tillbaka.
Det gjorde för ont.
Men jag hoppades.
Kanske var det mitt misstag att låta dig möta din smärta innan du var redo, eller så var det ditt, att inte omfamna den när den låg framför dig.
Oavsett.
Det är synd om dig…
och jag finns alltid här för dig när du själv vågar inse det och är beredd att komma tillbaka ❤︎