Vi har jobbat med att förändra hans tankemönster och efter snart ett år har han både gjort stora framsteg och förändringar i sitt liv och den största av dem alla kanske är det där med att sluta gnälla och klaga. Det har inte bara påverkat hans omgivning positivt utan också påverkat hans egna mående.
Vi mår så mycket bättre när vi får ta av oss offerkoftan. Men ibland är det enkelt att falla tillbaks i enkla och bekväma fotspår. När vi idag startade upp vårt samtal började han med samma harrang jag hörde för ett år sedan.
Jävla socialtjänst, läkare, mediciner, myndigheter, corona, människor osv osv osv
Listan höll på i flera minuter och kunde säkert bli hur lång som helst.
Jag säger inget, bara lyssnar.
Helt plötsligt tystnar han och tittar på mig.
Livet är inte så jävligt ändå!
Han brister ut i skratt.
För ett år sedan hade det tagit 30 minuter att få ner honom i varv och ytterligare 30 minuter bara för att nämna en enda positiv tanke. Idag räckte det med en blick.
Jag har inte så mycket att prata om ändå, jag känner mig faktiskt nöjd nu, säger han. Jag har det bra när jag tänker efter.
Vi avslutar vårt samtal och bokar in en tid längre fram eftersom det går så himla mycket bättre nu.Han behöver inte längre samma stöd och behandling. Allt han behöver är en påminnelse då och då, och för det finns jag där med en varm blick och en hjälpande hand.
För livet är ju inte så jävligt ändå!