Han kommer in och lägger sitt problem på bordet.
I samma sekund de landar säger han att han inte vill prata om det.
Varsamt tassar vi omkring.
Jag arbetar för att han ska känna sig bekväm i rummet. Få honom att lita på att jag kan se hans problem utan att röra vid det, visa honom att samtalen är på hans villkor. Att han bestämmer både takt och fart.
Vi skrattar mycket.
Skojar kring det som ligger på bordet utan att ta ordet i vår mun.
Jag vill visa att det finns andra vägar att gå, att det på bordet kan förändras och förbättras även om man inte rör vid det.
Det handlar ofta om en helhet. Mår vi bättre på ett plan följer de andra oftast med av bara farten.
Vi människor har problem, mer eller mindre.
Men alla problem är inte till för att lösas.
I alla fall inte just nu.
