Hon kommer in och sätter sig i fåtöljen med en djup suck.
“Nej… det känns inte som att det här funkar.”
“Åh, vad tråkigt”, säger jag och tittar på henne.
“Vad har du gjort annorlunda?”
Hon tittar på mig med en förvånad blick.
“Annorlunda?”
“Ja. Vad gör du idag som du inte gjorde tidigare?”
“Ingenting”, svarar hon och väntar nästan på att jag ska förklara vad jag menar.
“Okej… så när du går härifrån känner du dig ofta lättad. Du har fått nya perspektiv, nya tankar och olika verktyg. Men när du kommer hem fortsätter allt som vanligt?”
Det blir tyst en stund. Hon tittar på mig.
“Ja… så är det.”
“Okej. Tror du att ditt mående förändras om du själv inte gör något annorlunda?”
Hon är fortsatt tyst.
“Nej… men vad ska jag göra då?”
“Det vi gör här inne, det vi pratar om, behöver du börja öva på hemma också. Lite som med löpning. Du knyter inte på dig skorna och springer en mil första dagen. Du börjar med att gå. Sedan kanske du varvar gång och löpning. Det är samma sak med mentala förändringar. Det känns ovant och svårt i början. Men du måste börja någonstans.”
Hon tittar fortfarande på mig med en blick jag inte riktigt kan tyda.
“Det är inte bara insikten som gör skillnaden. Det är förändringen.”
Hon andas ut.
“Så det finns hopp kvar?”
“Det finns hopp kvar”, säger jag och ler.